Gaabbee biktar och talar ut

Varför tänker vi så mycket fint?
Varför tycker vi så många komplimanger?
När vi aldrig eller väldigt sällan säger dom högt?!

Vad är det för mening med en komplimang om den aldrig blir sagt?
Vad är det för mening i att tänka fina saker om de i sin omgivning utan att säga dom?

Har du någon gång tänkt på hur glad du skulle göra de personer som du tänker fina tankar om, om du sa det till dom.
Sa till dom att de var fina idag, alltid så trevliga, alltid mysiga att vara med, att de är snygga.

Jag tycker att det är roligare att få höra komplimanger än att folk tänker dom.

Jag försöker att någon gång ibland skriva/säga komplimanger som jag oftast tänker till de personer det gäller.
Det roliga är att de då blir väldigt chockade.
De undrar "vad vill du nu?" (som om jag ville ha något för min komplimang), skriver "what?!", undrar "skickade du fel nu?".
De kan inte riktigt ta till sig att jag faktiskt menar det jag skrev till juset denne.
Det finns ett fåtal som vet att jag faktiskt menar det med kärlek det jag skriver/säger och att jag aldrig skulle skriva något för sakens skull.

Om jag säger något så menar jag det jag säger, varför skulle jag annars säga det?

Jag tycker vi får för lite komplimanger.
Och de få gånger vi får det så kan vi inte ta emot dom.
Vi skruvar på oss, blir generade och undrar om de inte ljuger nu.

Våga säga det du tycker, leendet på dennes läppar gör din dag - det lovar jag.


Fick läsa något klokt idag som jag avslutar med:
"The beuty is in the beholders eyes"

Imorgon är det julafton. Och den enda jag egentligen vill dela den med är min mormor... Jag vill inget hellre än att hon är här, finns med och är nära.

Mormor ÄR jul, mormor ÄR mittpunkten, mormor ÄR glädjen, mormor ÄR känslan.
...eller.... VAR kanske det ska vara....

Jag vill inte att hon ska vara borta, hon får inte det, jag klarar inte det.
Jag vill kunna ringa och prata med henne, kunna krama om henne, prata med henne.
Jag vill ha henne här.

Jag vill presentera Elin för henne, jag vill att hon får ett barnbarnsbarn. Jag vill ha henne närvarande i mitt liv.

Jag vet jag vet - hon är alltid med mig. Men FAN!!!!
Jag vill ha henne här, jag vill inte vara utan henne.

JAG VILL INTE


Känner mig som en femåring som slänger sig ner på golvet, sparkar och skriker.
Jag saknar henne, jag vill ha henne tillbaka.

Önskar bara jag kunde prata med henne, höra hennes röst som alltid gjort mig så lugn och glad.
Se hennes ansikte lysa upp när hon träffar mig, när hon ser småttingarna få sina julklappar.
Se Noah och Julias glädje när de ser mormor, höra hur de ropar efter henne.

JAG VILL INTE.
Jag vill inte vara utan henne. Jag vill inte det...

~~

Farmor

Farmor var en väldigt speciell och unik människa.
När jag var liten var vi ofta hos Farmor,
då ville jag alltid att hon skulle läsa de två (eller va det tre) barnböcker hon hade.
De böckerna kunde ingen läsa som farmor kunde.

Jag minns hur vacker hon var på bröllopet i somras,
hur glad och stolt hon såg ut.
Jag fylls av en varm känsla och tårarna kommer fram.
Jag är så glad att hon fick vara med på min stora dag.

Farmor skickade alltid grattis-sms,
vid både födelsedag och namnsdag.
Fina små hälsningar som alltid betytt mer än jag själv vågat erkänna.

Hon var min farmor,
en viktig del i mitt liv.
Platsen som hon har i mitt hjärta ekar nu tom,
det är ett hål och jag vet ej hur eller när det kommer försvinna.

Allt är så konstigt.


~~


Fredag 11.11.11 cirka 17.40

Jag jobbar, är på stöd hos en av mina stödtagare.
Pappa ringer 3 eller 5 gånger, men jag har mobilen på ljuslös.
Pappa skickar ett sms "Ring mig så fort du bara kan"
Jag frågar snällt min stödtagare om det är okej att jag ringer ett samtal och det var det.

Jag känner hur jag börjar skaka, för jag förstår att något hänt....
"Hej....."
"Hej, vad är det som hänt?"
"......din farmor har gått bort...... hon finns inte mer...." *gråt*
Jag faller ner på huk, kan inte stå upp.
"Va..... Va..... Vad menar du?"
"Hon gick bort i eftermiddags....."
Jag börjar gråta och känner mig helt skakig och chockad.
".... vänta jag får ringa dig om fem minuter...."
Jag försöker samla ihop mig,
går ut till köket där min stödtagares föräldrar sitter - tårarna rinner och jag skakar...
- Jag måste åka, min farmor har precis dött.... jag kan inte stanna.... jag måste åka.....
De ser chockade ut och säger att det är klart, åk. Kör försiktigt.


~~



Jag fattade ingenting då,
men jag fattar lika lite nu...
Det är overkligt.

Jag vet inte hur jag mår,
vet inte vad jag vill eller vad jag tycker....
Jag vet inte.


Önskar jag var hos min pappa, önskar min bror var nära mig.






......

2/4

Då har jag och världens underbaraste varit tillsammans i ett år.




Jag har aldrig haft ett förhållande innan som hållt i ett år. Mitt längsta var åtta månader. Jag har aldrig fått planera och fira ett år - tills nu.

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge - eller hur var de nu?! :)

Jag är i vilket fall hur lycklig som helst att jag nu får fira ett år med världens underbaraste Elin. Jag vet inte vad jag hade varit utan henne, ensam kanske. Hon fyller mig med liv, ger världen färg och finns där när jag trodde att mörkret var det enda som fanns. Jag har aldrig träffat någon som Elin, aldrig haft det så lätt och inget har innan känts så rätt som det gör nu.

Tänk hur fel allt innan varit när man väl jämför. Jag ångrar ingenting och är faktiskt glad över allt i mitt förflutna - till och med det allra jobbigaste. För allt har hjälp mig bli den jag är idag, de har gjort mig mogen, redo och öppen för det som nu finns framför mig. Jag känner mig inte de minsta rädd eller osäker inför framtiden, för jag vet att så länge Elin finns där så kommer allt ordna sig - på ett eller annat sätt.

Vi träffades första gången den 2 april 2010. Då var hon en söt tjej som aldrig tidigare varit tillsammans med en tjej och hon hade knappt ens kommit ut. Jag var mitt i mitt singel liv och hade inte en tanke på ett förhållande. Vi båda ville ta det långsamt och se vad som händer, för en gång skull tog jag det faktiskt lugnt (iaf till en början). Vi bara njöt av varandra och sågs när tiden fanns. (Sen ska jag erkänna att jag redan från början blev förälskad i denna tjejs underbara leende, vackra utseende och fina personlighet.) På vår andra dejt (dagen efter vi träffades första gången) följde hon med hem till min moster och träffade i princip hela min släkt. Kanske va lite snabbt, men hon fixade det galant :)

Vi fortsatte att träffas i mer än en månad innan vi väl insåg att vi båda kände något mer än bara vänskap eller något roligt. Först då blev vi tillsammans. Det ovanliga för mig var då att jag INTE kände någon press eller hade någon jobbig känsla - utan allt bara var :)

Den 24 juni 2010 - det är ett viktigt datum. Vi var på väg hem ifrån stan och vi båda kände att något behövde sägas. Vi satte oss på en parkbänk. Jag visste vad jag ville få fram men har nog aldrig varit så nervös för att säga det. Jag pratade fort, mycket och obegripligt en bra stund innan jag tillslut sa: "Men jag älskar ju dig, jag kan inte förneka det längre. Det bara är så". Att få höra "jag älskar dig också" i den stunden gjorde mig till den lyckligaste av alla. Kan må såhär bra?!

1 oktober 2010. Då flyttade vi efterlängtat till vår lägenhet. Jag har bara bott med en flickvän innan, men jag har bott med Mari i cirka 2,5 år - så jag hade rätt bra koll ändå. Men det är alltid lite nervöst till en början - man vet inte riktigt hur den andra fungerar tills man bott ihop. Dock så hade vi spenderat alla vakna stunder och sovande stunder ihop om vi kunde. Flytten gick kanon och fort. Allt annat var också hur bra som helst. Återigen - kan man må såhär bra och kan saker faktiskt vara såhär lätta?! :)

2 augusti. På Pride. Då frågar jag Elin om hon vill förlova sig med mig och hon tvekar inte en sekund utan säger ja på en gång. Sen pratar vi om det och om bröllop. Vi båda vill gärna göra det traditionellt och gifta oss inom ett år.......

Sagt och gjort, vi bokar kyrka, pratar med präst och pratar med Lise (som ska sjung, min faster). Nästa personer som fick veta det var min lillebror Linus, eftersom han ska vara bestman och toastmaster, och Emma , som ska vara brudtärna. Alla blev glada för vår skull och allt känns bara helt underbart.


9 juli 2011.
Det är då det händer, det är då vi får stå framför alla vi älskar och visa att vår kärlek är sann.

Mina löften håller jag på att skriver, tror snart de är klara. Vi har valt bibeltext, men ej helt bestämt vem som ska läsa det. Lise kommer göra båda låtarna hur bra som helst. Emma ska spela till den ena och "vår" kantor ska spela den andra. Linus har fått en instruktion kring vad det innebär att vara min bestman och toastmaster på bröllopet :) Lokalen är bokad, sviten är bokad och maten bestämd. Snart dags att köpa kläder och skor. Sen handla till lillebror också!

Elin har beställt sin bröllopsklänning. Den får jag ock inte se förrän inne i kyrkan när jag står framme och väntar på henne. Vi vill göra det mesta efter den amerikanska traditionen, jag tar den manliga rollen och Elin den kvinnliga. Shit vad alla blivit chockade om vi gjort tvärtom :p haha.


Om du har vägarna förbi Kalmar den 9 juli klockan 14.00 - kika då förbi Kalmar Domkyrka. Det är öppet för alla :)



Nu när du orkat dig igenom allt detta kan du väl lämna en rad som kommentar?! Alltid kul att veta vilka som läser bloggen :)

För någon vecka sedan ringer min pappa och berättar att min farfar ligger för döden på Växjö lasarett. Jag frågade honom flera gånger "hur ska jag reagera?" "Borde jag träffa honom?" Pappa svarade bara, jag vet inte. För att han själv har inte heller haft kontakt med Farfar. Jag tror att vi hade senaste kontakten tillsammans.

Vi har en film hemma från när jag och Linus var små. På den filmen så besöker vi Farfar och hans fru i deras hus. Den dagen frågade jag Farfars fru om jag fick kalla henne Farmor och det fick jag, vilken glädje jag kände då. Jag kan känna den än idag.

På filmen visar Farfar oss alla sina hästar och man hör på filmen att jag gärna pratar med honom och vill göra det han gör. Det syns att jag respekterar honom oerhört och att jag vill att han ska gilla just mig.

Jag har träffat min Farfar två gånger i mitt liv. Senaste gången var jag kanske fem-sju år.

Vid 04.17 idag får jag ett sms från pappa: "Farfar gick bort igårkväll 21.30. Kram" Hur ska jag reagera då?!?! Jag vet verkligen inte.

På något vis känns det tomt inom mig, en bit som jag önskat varit större äer borta. Mina tankar går genast till begravning och jag ogillar skarpt begravningar. Framförallt efter mormors...... Borde jag gå på begravningen? Ja, det ska jag! Det är väl det enda jag känner starkt, jag vill också vara ett stöd för pappa. Han har alltid stöttat mig, jag vill göra det samma.

Det är konstigt egentligen att man inte tagit tag i kontakten innan, att man inte saknat att ha en farfar...

Men han fanns ju aldirg där, jag vet inte ens om han ville träffa oss eller om han sökte kontakt med oss. Om det va vi som åkte till honom eller om han ville att vi skulle komma dit... Om han visste något om mig, om han ville veta något om mig.

Jag tänker tänka på farfar så att han var min Farfar och någonstans älskar jag honom. Men framförallt ska jag minnas den gången vi hälsade på honom och behålla den känslan som jag hade då. Lycka.

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.

Det mörknade, jag såg inget ljus.
Tårar som föll, det fanns inget slut.
Det som en gång var, fanns ej kvar.
Jag sårade dig, när du villa ha mig.
Jag stack kniven i dig, kände hur den vred om i mig.

Har jag ödlat din tid, känns jag som ett tids fördriv?
Jag fick detta höra, blev dragen i mitt öra.
Det som redan gjorde ont, krympte mig ännu mer.

Det är inte synd om mig, utan dig.
Men känslorna rår jag inte för, de känns som en stor kör.
En kör som skriker ut en smärta, smärta av att ha sårat dig.

Jag som bara ville väl, sårade din själ.
Fan , jävla, skit - med dig försvann en bit.

Men sanningen är den, bo ihop kan vi inte än.
Det går inte, jag är ledsen.
Jag klarade inte trycket, gjorde värsta rycket.
Fick dig att gråta, utan att kunna förlåta.

Förlåt att jag sårat dig, det var inte lätt för mig.
Men sanningen skulle fram, jag kunde inget göra.












Mycket tankar snurrar i mig, jag vet inte in eller ut - va fan ska jag göra .








Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.

Jag vill nominera min pappa - skulle kunna rada upp att han inte hittat rätta kärleken än, jobbar trots att han är sjuk, sätter mig och min bror i första hand, och att han inte alltid mår så bra som många tror.

Men det viktigaste med min pappa är att han är den finaste man kan ha - han ler trots att det är tungt.

Han har lärt mig att våga pröva mina vingar och tror på mig i allt jag gör.

Han har inte mått bra på sistone och jag tycker han förtjänar att komma bort. Jag vill ge honom något som detta - om ni kunde hjälpa mig blir jag glad. Han förtjänar det allra bästa och allt som inte går att köpas för pengar.

Min pappas tårar torkar jag tillsammans med mina egna, hans leende lyser upp i ett svart mörker. Ta med honom så förstår ni vad jag menar.

Älskar min pappa - alla borde ha någon som han i sitt liv.

Idag är det fem månader sen mormor gick bort. Sanslöst vad tiden går fort.

Jag kan än idag känna hur jag tappar alla kraft i benen och faller ihop. Känna förtvivlan och hopplösheten som jag kände då. Känna tårarna bränna i ögonen och hoppas att hon en dag kommer tillbaka ändå.

Det känns fortfarande tungt och tomt utan henne.

Jag saknar henne, varje dag.

Mycket jag ser påminner om henne . Ibland faller en tår utan att jag kan påverka det, ofta på grund av något litet.

Tiden går fort nu - men gick alldeles för sakta då.

Behöver bara skriva av mig lite.. Lite för mycket tankar som snurrar just nu.

Tråkigt att du inte kom , men bkae annan gång :) Borta bra, men hemma bäst ju :)

Men fan - varför ska man skapa sig förväntningar och se fram emot grejer?! Varför planera och bestämma ?! Just därför jag slutat med det, för att slippa det som hände nu... Nu hade jag förväntningar och förhoppningar, fått för mig hur det skulle bli - hur blev det? Allt bara krossas och jag blir besviken. Fan också, hade jag tänkt mig för och varit lite jävla smart så hade jag fattat att det aldrig blir något när man vill det. Hade jag andats och tagit en dag i taget, så hade jag ju aldirg förväntat mig något. Suck på mig själv!! Blir sä jävla trött - varför liksom ?!

Just sådant här jag inte orkar med! Sakna någon som inte saknar mig och tänka på någon som inte tänker på mig. Vara fundersam och ha tankar som snurrar. FAN. Varför släppa in någon - skulle hållt det på avstånd, så hade allt varit hur bra som helst ! Jag hade iaf sluppit massa jobbigt nu.

GABBE SKÄRP DIG FÖR FAAN !

Ta det som det kommer och en dag i sänder - det är ju så jag brukar göra! Varför kunde jag inte göra så nu ?!

Faan.

NU vet jag ju varken ut eller in och blir anti allting som har med det att göra.

Så, nu skiter jag i allt det. Vänder ryggen till och går vidare. Det är det enda sättet jag känner att jag orkar just nu.

Det blir skit bra.


















































eller nåt.