....
Livet går vidare,
ett steg i taget
- men framåt går de.
Det känna hemskt,
hemskt att gå vidare.
Tror hon/alla att jag inte sörjer då eller är ledsen?
Om jag ler, måste jag vara glad då?
Får jag le?
Det känns som om lycka är till för andra,
jag vet inte vad det är än.
Just nu är lycka ett liv då du lever,
min mormor.
Får man le, trots att det på insidan skriker?
Är jag inte falsk då?
Just nu vill jag inte vara lycklig utan dig.
