Gaabbee biktar och talar ut

Åt helvete med det. Varför ska jag hålla på?! Varför äta nyttigt och träna en massa? Inget händer ju ändå.

Jag är så jävla trött på de, trött i kroppen, trött i huvudet, trött i sinnet. TRÖTT.

Jag vet att såhär känner man ibland, det är "normalt". Men de SKITER jag blanka fan i. Det är åt helvete ändå, jag skiter väl i att man bör känna såhär. Kul är de inte för de och fler kilon försvinner inte för de.

Jag väger alldeles för mycket, FORTFARANADE. trots att jag tappat 15 kilo så är de ändå minst 20 kilo kvar, MINST. helst 30 kilo till.

Javisst, jag är skit duktig - men du kan ju titta mig i spegeln genom mina ögopn. Då kommer du äntligen se den tjocka fanskapet som är där. Fula, stora saken. ÅT HELVETE !

Hatar detta.

Vill vara nöjd med mig själv, vill känna att detta är jag. Men det går fan inte. Jag hatar det. KLarar det inte.

Jag önskar jag kunde säga "detta hade varit bra" eller "detta hade nog hjälpt mig". Men jag har ingen aning.

Det är inte så jävla kul att vara såhär jävla tjock. Fan ta mig.

Hatar alla måsten och INTE. jag borde INTE äta det, jag MÅSTE undvika det.

Ska man leva också?







Så nu har jag fått skriva av mig. Det är bara tugnt ibland, de är allt. Inte kul att slita hur mycket som helst och sen ändå inte se någon förändring. Jag kommer fortsätta träna, fortsätta äta nyttigt.

Jag är så trött. På alla dramatik och skit som är jämt. Alltid hamnar man mitt i och ska alltid ställa allt till rätta. "För Gabbe är den som fixar allt".

Börjar bli rastlös och det känns som om jag stampar på samma ställe. Nästan instängt. Växjö börjar kännas litet och jobbet känns inte som innan.

Jag vet inte. Men just nu känns inte allt speciellt kul.

Annars mår jag bra..

Det tog hårdare än jag trodde, det jobbiga är att du inte ens vet om det.

På väg ut från jobbet på SV... Går ner för trappan som är full av snö, tittar upp - ser pappas bil precis köra förbi, då halkar jag och faller. Höger ben hamnar böjt under mig.
Första tanken var "STÄLL DIG UPP" - men sen började smärtan komma... Visste inte vad jag skulle göra.

Då började jag känna hur ont det gör, pappa hoppade ur bilen nästan innan den stannat - hjälpte mig upp.

Det gjorde så ont. Han nästintill bar mig upp för samma trappa som jag trillat ner för.

En bil (som kom vart ifrån elelr som var på väg någonstans, det vet jag inte) med två tjejer stannade och kom bort. De frågade hur det gick och undrade om jag/vi behövde hjälp. Jag var i chock och kunde knappt svara - smärtan var total. Jag tackade dom inte ens....

Thomas kommer ut från jobbet - då en boende sett mig trilla. Pappa och han bär mig in till sängen på jobbet. Då kommer den riktiga smärtan, det strålar ner i foten och jag kan inte göra annat än att gråta och skrika. Kunde inte ens röra det.

De ringde ambulans, som dröjde en liten stund. De kom och undersökte. De konstaterade att inget var brutet iaf, men jag måste följa med och röntga. Nu hade jag äntligen lugnat ner mig, men smärtan strålade fortfarande ner i foten.

Fick åka ambulansen till jourläkarcentralen, där fick jag vänta i tre och en halv timme. Men det var okej - pappa kom förbi med en person till (=) ) och de hade med sig hamburgare. Sen åkte de för att hämta lite mer grejer till och sen såg jag på film i min bärbara dvd tills jag äntligen fick åka till röntgen . Den visade inget brutet, så jag fick åka tillbaka dit där jag började. Läkaren sa att det är en stukning/vridning på höger knä. Jag får kryckor och de beställer en taxi till mig. 

De var hur gulliga som helst :) 

Väl hemma kunde jag äntligen sätta mig ner och andas. Kvällen blev riktigt bra ! 

Tog alvedon, så kunde somna.

Vaknar mitt i natten, kan inet röra benet för då gör det så ont att jag kräks. Så måste ligga på rygg och ha benet spikrakt hela tiden... Vaknar flera gånger och vet inte vad jag ska ta mig till. Till slut ger jag upp, klockan har blivit åtta och går upp. Kan knappt ta mig ur sängen - oavsett hur jag gör så gör det ont. Jag lyckas ta mig ut i hallen och äntligen fram till mina kryckor - då går det lite lättare.

Fan för att gå upp på morgonen, fan för ont i knä.

När jag äntligen kommit igång med allt, börjat träna, skulle ner och testa med öster - då händer detta. Är det inte så JÄVLA TYPISKT fattar inte varför, vill någon mig illa ?! Va fan.

Känner att min positivitet är låg idag... Jag låg mycket minus på jobbet innan - hur fam blir det nu.

JAG HATAR DET 

Jag blir inte skadd, jag är inte sjuk. Jag ställer alltid upp, jag tar hand om andra.

JAG HATAR DET.

Fan va ful jag är - hur kunde jag låta de bli såhär. Jag hatar mig själv för det.