Begravningen
Allt var perfekt - precis sopm mormor.
Prästen läste upp min dikt och alla älskade den. Människor som jag inte känner men som kände mormor - kom fram till mig efteråt och kramade om mig, just för att min dikt verkligen va mormor.
Att få se och höra all gråt, känna förtvivlan. Höra morfar skrika "NEJ" vid graven. Höra min faster sjunga "som en bro över mörka vatten". Lyssna till orgeln som spelar "somewhere over the rainbow". Höra alla närvarande sjunga mormors favorit psalm "pärleporten".
Allt va så hemsk, så fint, så sorgligt, men så jäkla underbart !
Mina ben bar mig inte, jag såg ingenting och jag skakade i hela kroppen.
Det va hemskt, men skönt efteråt.
Att få se kistan firas ner, det var nog det värsta jag varit med om - för nu är hon verkligen borta. Vi har lämnat kvar henne där.
Utan min brors hand att hålla i och hans axel att luta mig mot - då hade jag inte klarat av dagen.
Alla var verkligen där.
Tårarna slutade verkligen inte rinns - jag fattar inte hur jag kunde gråta så mycket. Det slutade aldrig rinna, men varje gång någon kramade om mig så grät jag ännu mer.
Efteråt mådde jag så jäkla dåligt - mådde illa, hade feber, ont i huvudet, frös och hade ont i halsen. All spänning som släppt äntligen tog ut sin rätt.
Det är skönt nu efteråt.
Men...
Faan va jag saknar henne..
