R.I.P Farfar 26 september 2010
För någon vecka sedan ringer min pappa och berättar att min farfar ligger för döden på Växjö lasarett. Jag frågade honom flera gånger "hur ska jag reagera?" "Borde jag träffa honom?" Pappa svarade bara, jag vet inte. För att han själv har inte heller haft kontakt med Farfar. Jag tror att vi hade senaste kontakten tillsammans.
Vi har en film hemma från när jag och Linus var små. På den filmen så besöker vi Farfar och hans fru i deras hus. Den dagen frågade jag Farfars fru om jag fick kalla henne Farmor och det fick jag, vilken glädje jag kände då. Jag kan känna den än idag.
På filmen visar Farfar oss alla sina hästar och man hör på filmen att jag gärna pratar med honom och vill göra det han gör. Det syns att jag respekterar honom oerhört och att jag vill att han ska gilla just mig.
Jag har träffat min Farfar två gånger i mitt liv. Senaste gången var jag kanske fem-sju år.
Vid 04.17 idag får jag ett sms från pappa: "Farfar gick bort igårkväll 21.30. Kram" Hur ska jag reagera då?!?! Jag vet verkligen inte.
På något vis känns det tomt inom mig, en bit som jag önskat varit större äer borta. Mina tankar går genast till begravning och jag ogillar skarpt begravningar. Framförallt efter mormors...... Borde jag gå på begravningen? Ja, det ska jag! Det är väl det enda jag känner starkt, jag vill också vara ett stöd för pappa. Han har alltid stöttat mig, jag vill göra det samma.
Det är konstigt egentligen att man inte tagit tag i kontakten innan, att man inte saknat att ha en farfar...
Men han fanns ju aldirg där, jag vet inte ens om han ville träffa oss eller om han sökte kontakt med oss. Om det va vi som åkte till honom eller om han ville att vi skulle komma dit... Om han visste något om mig, om han ville veta något om mig.
Jag tänker tänka på farfar så att han var min Farfar och någonstans älskar jag honom. Men framförallt ska jag minnas den gången vi hälsade på honom och behålla den känslan som jag hade då. Lycka.
Vi har en film hemma från när jag och Linus var små. På den filmen så besöker vi Farfar och hans fru i deras hus. Den dagen frågade jag Farfars fru om jag fick kalla henne Farmor och det fick jag, vilken glädje jag kände då. Jag kan känna den än idag.
På filmen visar Farfar oss alla sina hästar och man hör på filmen att jag gärna pratar med honom och vill göra det han gör. Det syns att jag respekterar honom oerhört och att jag vill att han ska gilla just mig.
Jag har träffat min Farfar två gånger i mitt liv. Senaste gången var jag kanske fem-sju år.
Vid 04.17 idag får jag ett sms från pappa: "Farfar gick bort igårkväll 21.30. Kram" Hur ska jag reagera då?!?! Jag vet verkligen inte.
På något vis känns det tomt inom mig, en bit som jag önskat varit större äer borta. Mina tankar går genast till begravning och jag ogillar skarpt begravningar. Framförallt efter mormors...... Borde jag gå på begravningen? Ja, det ska jag! Det är väl det enda jag känner starkt, jag vill också vara ett stöd för pappa. Han har alltid stöttat mig, jag vill göra det samma.
Det är konstigt egentligen att man inte tagit tag i kontakten innan, att man inte saknat att ha en farfar...
Men han fanns ju aldirg där, jag vet inte ens om han ville träffa oss eller om han sökte kontakt med oss. Om det va vi som åkte till honom eller om han ville att vi skulle komma dit... Om han visste något om mig, om han ville veta något om mig.
Jag tänker tänka på farfar så att han var min Farfar och någonstans älskar jag honom. Men framförallt ska jag minnas den gången vi hälsade på honom och behålla den känslan som jag hade då. Lycka.
