Gaabbee biktar och talar ut

Åt helvete med det. Varför ska jag hålla på?! Varför äta nyttigt och träna en massa? Inget händer ju ändå.

Jag är så jävla trött på de, trött i kroppen, trött i huvudet, trött i sinnet. TRÖTT.

Jag vet att såhär känner man ibland, det är "normalt". Men de SKITER jag blanka fan i. Det är åt helvete ändå, jag skiter väl i att man bör känna såhär. Kul är de inte för de och fler kilon försvinner inte för de.

Jag väger alldeles för mycket, FORTFARANADE. trots att jag tappat 15 kilo så är de ändå minst 20 kilo kvar, MINST. helst 30 kilo till.

Javisst, jag är skit duktig - men du kan ju titta mig i spegeln genom mina ögopn. Då kommer du äntligen se den tjocka fanskapet som är där. Fula, stora saken. ÅT HELVETE !

Hatar detta.

Vill vara nöjd med mig själv, vill känna att detta är jag. Men det går fan inte. Jag hatar det. KLarar det inte.

Jag önskar jag kunde säga "detta hade varit bra" eller "detta hade nog hjälpt mig". Men jag har ingen aning.

Det är inte så jävla kul att vara såhär jävla tjock. Fan ta mig.

Hatar alla måsten och INTE. jag borde INTE äta det, jag MÅSTE undvika det.

Ska man leva också?







Så nu har jag fått skriva av mig. Det är bara tugnt ibland, de är allt. Inte kul att slita hur mycket som helst och sen ändå inte se någon förändring. Jag kommer fortsätta träna, fortsätta äta nyttigt.

Varför tänker vi så mycket fint?
Varför tycker vi så många komplimanger?
När vi aldrig eller väldigt sällan säger dom högt?!

Vad är det för mening med en komplimang om den aldrig blir sagt?
Vad är det för mening i att tänka fina saker om de i sin omgivning utan att säga dom?

Har du någon gång tänkt på hur glad du skulle göra de personer som du tänker fina tankar om, om du sa det till dom.
Sa till dom att de var fina idag, alltid så trevliga, alltid mysiga att vara med, att de är snygga.

Jag tycker att det är roligare att få höra komplimanger än att folk tänker dom.

Jag försöker att någon gång ibland skriva/säga komplimanger som jag oftast tänker till de personer det gäller.
Det roliga är att de då blir väldigt chockade.
De undrar "vad vill du nu?" (som om jag ville ha något för min komplimang), skriver "what?!", undrar "skickade du fel nu?".
De kan inte riktigt ta till sig att jag faktiskt menar det jag skrev till juset denne.
Det finns ett fåtal som vet att jag faktiskt menar det med kärlek det jag skriver/säger och att jag aldrig skulle skriva något för sakens skull.

Om jag säger något så menar jag det jag säger, varför skulle jag annars säga det?

Jag tycker vi får för lite komplimanger.
Och de få gånger vi får det så kan vi inte ta emot dom.
Vi skruvar på oss, blir generade och undrar om de inte ljuger nu.

Våga säga det du tycker, leendet på dennes läppar gör din dag - det lovar jag.


Fick läsa något klokt idag som jag avslutar med:
"The beuty is in the beholders eyes"

Vad vill du,
vad vill jag.

Glöm inte "vad vill VI".

Så många springer fram,
utan att se bakåt.
Ser inte det som varit,
utan bara det som ska ske.

Jag tycker att det som varit har gjort mig till den jag är idag.
Jag vill titta bakåt för att kunna tänka:
"Då var jag så, men det gjorde mig till dethär."
eller
"Jag upplevde det så då, men nu ser jag det såhär."

Varför ska vi titta bakåt men inte se,
medan vi framåt ska se allt så klart.

Tiden går som den vill,
oavsett vad vi vill eller gör.
Det blir aldrig exakt som vi vill iaf.

Jag planerade ett bröllop,
bröllopet hände
och kan du tänka dig att det blev EXAKT så som vi önskade?!
Förutom då prislapparna på mina skor och att jag inte vägde mindre än jag gjorde, men ändå.


Kan du tänka dig hur stor jag är/var/varit.
Äntligen har jag vaknat och känner en vilja att ändras!
Tio kilo ner,
en bit på vägen
men en lång bit kvar.
Äntligen syns mitt ansikte igen,
gillar mitt ansikte när det väl syns :-)


Jag tycker vi ska blicka bakåt och minnas vad vi gått igenom, vad som hänt.
Oavsett det var när jag betedde mig dåligt, eller när jag var underbar eller när jag blev sårad.
Alla tillfällen har gjort mig till den jag är idag och lett mig fram till denna stund,
denna stund då jag bor med världens finaste, har fast jobb och ska bilda familj <3

"
Bara för att jag ler,
mår jag inte bra.
Bara för att jag skrattar,
är jag inte glad.
Bara för att jag är lugn,
är jag inte avslappnad.

Många tror de ser,
många tror de vet,
många tror de känner en.

Vad de inte vet,
är att de inget ser.
De vet inte,
att det inte är det ni ser.
Vet inte,
att det inte stämmer.

Jag ler,
skrattar,
tar det lugnt.

Inombords gråter jag,
skriker jag,
hyperventlilerar jag.

Jag kan inte visa alla hur jag mår,
vill inte att alla ska veta,
vill inte att alla ska fråga.

Orkar inte med "Hur är det?",
"Hur mår du?".

Ni som verkligen vet,
ni som inte tror att ni vet,
ni vet.

Ni vet att jag kan vara mig själv med er.
Ni vet att jag inte spelar ett spel med er.
Ni vet vad jag känner utan att jag menar det.

Varför ska man må bra hela tiden,
vara glad och trevlig.
Suck.
"

Imorgon är det julafton. Och den enda jag egentligen vill dela den med är min mormor... Jag vill inget hellre än att hon är här, finns med och är nära.

Mormor ÄR jul, mormor ÄR mittpunkten, mormor ÄR glädjen, mormor ÄR känslan.
...eller.... VAR kanske det ska vara....

Jag vill inte att hon ska vara borta, hon får inte det, jag klarar inte det.
Jag vill kunna ringa och prata med henne, kunna krama om henne, prata med henne.
Jag vill ha henne här.

Jag vill presentera Elin för henne, jag vill att hon får ett barnbarnsbarn. Jag vill ha henne närvarande i mitt liv.

Jag vet jag vet - hon är alltid med mig. Men FAN!!!!
Jag vill ha henne här, jag vill inte vara utan henne.

JAG VILL INTE


Känner mig som en femåring som slänger sig ner på golvet, sparkar och skriker.
Jag saknar henne, jag vill ha henne tillbaka.

Önskar bara jag kunde prata med henne, höra hennes röst som alltid gjort mig så lugn och glad.
Se hennes ansikte lysa upp när hon träffar mig, när hon ser småttingarna få sina julklappar.
Se Noah och Julias glädje när de ser mormor, höra hur de ropar efter henne.

JAG VILL INTE.
Jag vill inte vara utan henne. Jag vill inte det...

Att få se alla så ledsna,
höra deras höga klagorop.
Se hur de ej kan stoppa tårarna,
försöka trösta med en kram.

Jag vill inte vara med om detta igen.

Min pappa,
att se honom så ledsen,
det kär i mig ännu.
Jag har alltid varit pappas flicka,
alltid funnits där för honom.
Att veta att det inte spelar någon roll vad jag än gör,
så är han ledsen ändå.

Se min fina fina lillebror fälla så många tårar,
känna hur han klämmer min hand när det blev jobbigt.
Det skär i mitt hjärta
och jag vet inte vart jag ska ta vägen.



Jag tror inte jag har sörjt själv,
tror jag gråtit många tårar för att jag sett andra ledsna
och mått dåligt för deras skull.
Därför kom det som en chock när jag bröt ihop i helgen,
visste inte vart det kom ifrån.
Jag känner mig på något vis tom,
vet att jag har många känslor som borde ut,
men jag orkar inte släppa ut dom.
Jag orkar inte.
"Jag vet inte" - är tre ord som jag säger ofta just nu.
Finns inga fler ord som beskriver så bra hur det är.



Jag vet inte.

Känslan stiger inom mig,
känner hur jag börjar skaka.
Oro,
nedstämdhet.

jobbigt,
vill inte.

Vill inte se min pappa, fastrar och alla andra ledsna,
det kommer få mig att må så dåligt..

Jag själv är inte speciellt glad,
mår inte toppen.

Men min allra största "nej-nej-nej-känsla",
det är att se pappa ledsen....
Det kommer att ta sönder mig,
bryta ner mig.
Jag har alltid varit pappas flicka,
som alltid stöttar honom
och som kan få honom att må bättre.

Just imorgon tror jag inte att jag räcker till....

Jag vill inte.

Jag kan andas, jag kan vara mig själv - det går bättre nu.

Allt med Farmor rörde upp en massa från när Mormor lämnade oss... Det gjorde allt mycket tyngre än vad det kanske var... Jag vet inte vad som var vad, jag vet bara att det var tungt och att jag vissa stunder varken visste in eller ut. Men nu känns det som om jag återigen kan le och vara mig själv.

Det som känns jobbigt just nu är att jag ska hem till Kalmar i helgen och vi ska till Farmors lägenhet bland annat. Jag ska träffa min bror som betyder hur mycket som helst för mig - han får mig att vara trygg och han är den jag egentligen vill ha närmast när något hemskt händer. Vi ska även träffa Farmors syster..... Det kommer bli tungt..

Men jag överlever det med, det vet jag. För jag har min underbara fru, underbara familj och underbara vänner omkring mig. Jag är så glad att de finns, vet inte vad jag skulle göra utan dom.

~~

Farmor

Farmor var en väldigt speciell och unik människa.
När jag var liten var vi ofta hos Farmor,
då ville jag alltid att hon skulle läsa de två (eller va det tre) barnböcker hon hade.
De böckerna kunde ingen läsa som farmor kunde.

Jag minns hur vacker hon var på bröllopet i somras,
hur glad och stolt hon såg ut.
Jag fylls av en varm känsla och tårarna kommer fram.
Jag är så glad att hon fick vara med på min stora dag.

Farmor skickade alltid grattis-sms,
vid både födelsedag och namnsdag.
Fina små hälsningar som alltid betytt mer än jag själv vågat erkänna.

Hon var min farmor,
en viktig del i mitt liv.
Platsen som hon har i mitt hjärta ekar nu tom,
det är ett hål och jag vet ej hur eller när det kommer försvinna.

Allt är så konstigt.


~~


Fredag 11.11.11 cirka 17.40

Jag jobbar, är på stöd hos en av mina stödtagare.
Pappa ringer 3 eller 5 gånger, men jag har mobilen på ljuslös.
Pappa skickar ett sms "Ring mig så fort du bara kan"
Jag frågar snällt min stödtagare om det är okej att jag ringer ett samtal och det var det.

Jag känner hur jag börjar skaka, för jag förstår att något hänt....
"Hej....."
"Hej, vad är det som hänt?"
"......din farmor har gått bort...... hon finns inte mer...." *gråt*
Jag faller ner på huk, kan inte stå upp.
"Va..... Va..... Vad menar du?"
"Hon gick bort i eftermiddags....."
Jag börjar gråta och känner mig helt skakig och chockad.
".... vänta jag får ringa dig om fem minuter...."
Jag försöker samla ihop mig,
går ut till köket där min stödtagares föräldrar sitter - tårarna rinner och jag skakar...
- Jag måste åka, min farmor har precis dött.... jag kan inte stanna.... jag måste åka.....
De ser chockade ut och säger att det är klart, åk. Kör försiktigt.


~~



Jag fattade ingenting då,
men jag fattar lika lite nu...
Det är overkligt.

Jag vet inte hur jag mår,
vet inte vad jag vill eller vad jag tycker....
Jag vet inte.


Önskar jag var hos min pappa, önskar min bror var nära mig.






......

Ny dag. Mer jobb. Denna veckan jobbar jag mycket, även om inte alla dagarna är långa så jobbar jag ändå 5 av 7 dagar. Nu är det tre månader efter bröllopet, känna som om det var mycket längre. Det känns så avlägset och nästan overkligt. Jag längtar tills vi får filmen som spelades in. Kunna se att det faktiskt hände. Min rygg är inte speciellt bra alls. Jag har fått elbehandling och får nu göra en repetition med alla de lättaste övningarna jag fått. Ska få behandling på måndag igen. Om jag går mer än 30 minuter så får jag riktigt ont i ryggen. Det är inte bra när jag jobbar där jag jobbar, då vill vissa gå ut och gå - då är det svårt att säga nej...

Jag saknar mormor, ibland saknar jag henne fruktansvärt mycket. Jag kan knappt andas ibland.

Idag har hon namnsdag. Min fina mormor Birgit.


Känner mig ensam, känner att vännerna är långt bort. Jag vet att jag har dom och att de finns. Men ibland är det som om de är långt bort både i sinne och kroppsligt.
Du vet hur de kan kännas som alla är runt omkring men ändå är man ensam? Lite så har jag känt senaste tiden. Jag är glad att jag har min fru Elin, utan henne vet jag inte hur de skulle gå. Men vännerna behövs ändå.. Man behöver en litet "hej, hur är det" ibland. Kanske fånigt av mig.. Jag vet att jag kan höra av mig, men ibland får man känslan att det är en själv som alltid hör av sig. Den känslan får jag de stunder som allt känns långt bort.

Jag har de bra, men ensam kan jag va ändå.

Hoppsa, de var ett bra tag sen jag skrev något här. Kanske är dags för en liten uppdatering!

Jag är (som de flesta vet) tränare för Hovshagas b-lag och trivs hur bra som helst med det! Förutom att man märker hur mesiga tjejer ibland kan vara, mycket pga att jag har många unga tjejer i mitt lag. Mesiga, då menar jag inte klarar att vara på match men inte få spela och klaga när en träning är lite lite jobbigare än vanligt. Men det som känns skönt är att tjejerna verkligen lyssnar på mig och ser upp till mig, så om jag säger ifrån angående klagande eller ofokus så lyssnar dom direkt :)

Min jävla HTC Desire som jag köpte i augusti 2010 har bara krånglat! Från första stund till nu. Jag gick då in till telia i måndags och sa till dom att ha mobilen där i 4,5 h - jag lämnade den 11.17 och när jag väl blev min tur igen 15.58 så var den död. Han i butiken som jag då pratade med var väldigt snäll och skulle ringa till "vem-det-nu-var" och se till så att de kan köpa tillbaka min telefon och ge mig en ny! Dock vill jag INTE ha en HTC utan en IPHONE! Det roligaste i hela kråksången var att han tyckte att jag förtjänade en riktigt bra lånetelefon, så jag fick en Iphone 3G S :D Haha. Så jävla bäst, nu har jag möjlighet att testa lite med den och känna mig in i det! För de skiljer MYCKET mellan HTC och Iphone! Men faan va gött det är med en Iphone!

På jobbet känner jag att jag är redo för nya utmaningar, jag har sökt ett jobb på jobbet (ska startas en ny grupp) och hoppas att jag får det tillsammans med Annso! Känner att det är de jag behöver!

Snart bara en månad kvar till bröllopet... Helt sanslöst, men svårt att bli nervös när man inte riktigt fattat det än. Jag tror att veckan innan kommer det smyga på mig och framförallt DAGEN INNAN kommer jag vara sjukt nervös! Det bästa är att jag åker på Västerviks-lägret torsdag-söndag veckan innan bröllopet, så jaghinner inte tänka på det så mycket och tiden kommer gå fort! På lördag ska jag och Emma (brudtärnan) träffa Lise (som ska sjunga) och kantorn i domkyrkan, där de ska öva. Sen på kvällen blir de mys med Lina, Olle och Nova :D På söndag ska jag och älsklingen Elin träffa "vår" präst Anders i domkyrkan och gå igenom det sista, även kolla lite på hur vi ska stå, gå och liknande. Sen på måndag ska vi träffa Marit som är journalist på Barometern i Kalmar och bli intervjuade och fotade till en artikel i Barometern :D Sen ska vi fråga henne om hon inte kan fixa så den kommer med i Smålandsposten också! Vi vill öppna ögon på folk och få dom att inse hur vanligt det faktiskt är att man inte är hetrosexuell! :)

Hm.. Var det något mer... lillebror är snart klar med militärtjänsten, han muckar i juni (minns ej datum). Efter det ska vi gå igenom mer exakt alla hans uppgifter, han är ju både bestman och tostmaster :) Jag har skrivit ett långt dokument till honom med allt han behöver veta, så det kommet bli toppenbra!

Längtar till semester, men det är ju bara 3 veckor kvar :D:D Jag har semester från och med midsommarafton-24 juli och sen vecka 32 också :D Ska bli så sjukt skönt!!

Nähe, frukost och lite True Blood :D

Ha det toppen!

2/4

Då har jag och världens underbaraste varit tillsammans i ett år.




Jag har aldrig haft ett förhållande innan som hållt i ett år. Mitt längsta var åtta månader. Jag har aldrig fått planera och fira ett år - tills nu.

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge - eller hur var de nu?! :)

Jag är i vilket fall hur lycklig som helst att jag nu får fira ett år med världens underbaraste Elin. Jag vet inte vad jag hade varit utan henne, ensam kanske. Hon fyller mig med liv, ger världen färg och finns där när jag trodde att mörkret var det enda som fanns. Jag har aldrig träffat någon som Elin, aldrig haft det så lätt och inget har innan känts så rätt som det gör nu.

Tänk hur fel allt innan varit när man väl jämför. Jag ångrar ingenting och är faktiskt glad över allt i mitt förflutna - till och med det allra jobbigaste. För allt har hjälp mig bli den jag är idag, de har gjort mig mogen, redo och öppen för det som nu finns framför mig. Jag känner mig inte de minsta rädd eller osäker inför framtiden, för jag vet att så länge Elin finns där så kommer allt ordna sig - på ett eller annat sätt.

Vi träffades första gången den 2 april 2010. Då var hon en söt tjej som aldrig tidigare varit tillsammans med en tjej och hon hade knappt ens kommit ut. Jag var mitt i mitt singel liv och hade inte en tanke på ett förhållande. Vi båda ville ta det långsamt och se vad som händer, för en gång skull tog jag det faktiskt lugnt (iaf till en början). Vi bara njöt av varandra och sågs när tiden fanns. (Sen ska jag erkänna att jag redan från början blev förälskad i denna tjejs underbara leende, vackra utseende och fina personlighet.) På vår andra dejt (dagen efter vi träffades första gången) följde hon med hem till min moster och träffade i princip hela min släkt. Kanske va lite snabbt, men hon fixade det galant :)

Vi fortsatte att träffas i mer än en månad innan vi väl insåg att vi båda kände något mer än bara vänskap eller något roligt. Först då blev vi tillsammans. Det ovanliga för mig var då att jag INTE kände någon press eller hade någon jobbig känsla - utan allt bara var :)

Den 24 juni 2010 - det är ett viktigt datum. Vi var på väg hem ifrån stan och vi båda kände att något behövde sägas. Vi satte oss på en parkbänk. Jag visste vad jag ville få fram men har nog aldrig varit så nervös för att säga det. Jag pratade fort, mycket och obegripligt en bra stund innan jag tillslut sa: "Men jag älskar ju dig, jag kan inte förneka det längre. Det bara är så". Att få höra "jag älskar dig också" i den stunden gjorde mig till den lyckligaste av alla. Kan må såhär bra?!

1 oktober 2010. Då flyttade vi efterlängtat till vår lägenhet. Jag har bara bott med en flickvän innan, men jag har bott med Mari i cirka 2,5 år - så jag hade rätt bra koll ändå. Men det är alltid lite nervöst till en början - man vet inte riktigt hur den andra fungerar tills man bott ihop. Dock så hade vi spenderat alla vakna stunder och sovande stunder ihop om vi kunde. Flytten gick kanon och fort. Allt annat var också hur bra som helst. Återigen - kan man må såhär bra och kan saker faktiskt vara såhär lätta?! :)

2 augusti. På Pride. Då frågar jag Elin om hon vill förlova sig med mig och hon tvekar inte en sekund utan säger ja på en gång. Sen pratar vi om det och om bröllop. Vi båda vill gärna göra det traditionellt och gifta oss inom ett år.......

Sagt och gjort, vi bokar kyrka, pratar med präst och pratar med Lise (som ska sjung, min faster). Nästa personer som fick veta det var min lillebror Linus, eftersom han ska vara bestman och toastmaster, och Emma , som ska vara brudtärna. Alla blev glada för vår skull och allt känns bara helt underbart.


9 juli 2011.
Det är då det händer, det är då vi får stå framför alla vi älskar och visa att vår kärlek är sann.

Mina löften håller jag på att skriver, tror snart de är klara. Vi har valt bibeltext, men ej helt bestämt vem som ska läsa det. Lise kommer göra båda låtarna hur bra som helst. Emma ska spela till den ena och "vår" kantor ska spela den andra. Linus har fått en instruktion kring vad det innebär att vara min bestman och toastmaster på bröllopet :) Lokalen är bokad, sviten är bokad och maten bestämd. Snart dags att köpa kläder och skor. Sen handla till lillebror också!

Elin har beställt sin bröllopsklänning. Den får jag ock inte se förrän inne i kyrkan när jag står framme och väntar på henne. Vi vill göra det mesta efter den amerikanska traditionen, jag tar den manliga rollen och Elin den kvinnliga. Shit vad alla blivit chockade om vi gjort tvärtom :p haha.


Om du har vägarna förbi Kalmar den 9 juli klockan 14.00 - kika då förbi Kalmar Domkyrka. Det är öppet för alla :)



Nu när du orkat dig igenom allt detta kan du väl lämna en rad som kommentar?! Alltid kul att veta vilka som läser bloggen :)