Kommer in i lägenheten, ser mig omkring - inget har ändrats, men något stämmer inte. Morfar kommer och säger hej när jag kommit in, men var är mormor.
Det ekar tomt efter morfar, det är ingen där.
Jag tvingar mig själv att gå in i deras sovrum, tårarna faller redan ner för mina kinder.
Jag sätter mig på mormors sida av sängen,
känner på kudden och minns alla gånger vi suttit just här.
Jag ser kudden som jag sytt och gett till mormor,
jag ser den lilla hunden som jag och Linus gett till mormor
oc tårarna faller ännu mer.
Jag tittar på hunden,
kramar om den hårt
och försöker känna att det är mormor jag kramar,
försöker känna samma värme som hon ger.
Men hunden är kall och uttryckslös...
Jag ser mormors nattduksbord,
tar hennes smyckeskrin
och öppnar det.
Jag ser knappt någonting,
för tårarna skymmer min sikt.
Alla mormors smycken,
alla hennes halsband och öronhängen.
Allt som är mormor.
Jag försöker känna hennes närvaro,
men det ekar tomt omkring mig
och jag får påminna mig om att hon inte finns mer...
Jag drar ut hennes låda,
i den ligger allt möjligt
- men jag ser direkt att detta är mormors.
För där finns näsdukar, läppsyl och kort på alla i hennes familj.
Hittar ett fodral med kort i,
varav två är på mormor.
Tårarna låter jag rinna och försöker komma ihåg att andas,
men det är så jobbigt att mer och mer inse att hon inte finns.
Jag ser mig omkring i sovrummet
- minns hur hon gått omkring där
och hör hennes röst.
Blir tvungen att gå ut på balkongen,
andas luft.
Tårarna tar inte slut,
de bara fortsätter att rinna.
Jag ser ut över bakgården och minns alla stunder vi haft där.
Byggt ishus,
fiskat småfiskar med håv,
grillat,
lekt på lekplatsen.
Allt var mormor med på,
vad vi barn än ville så gjorde hon som vi sa
och gud va vi älskade att hon va med!
Jag ser framför mig mormor med noah och julia,
ser hur hennes ögon strålar av kärlek
och hur hon tar hand om dom.
Ser hur mycket barnen älskar henne
och försöker föreställa mig dom utan henne.
Det gör så ont,
det gör så JÄVLA ont.
Kommer in i lägenheten igen.
Försöker tänka på annat en stund.
Men hur ska jag kunna göra det?
Allt där hemma är lika mycket mormor som morfar.
Morfar börjar prata om vart han ska göra av alla kläder,
då faller tårarna igen.
Han visar mig dödsannonsen till tidningen som han skivit,
jag kan knappt läsa för jag inget ser.
Jag ser hur hon rör sig i lägenheten,
hennes speciella gångstil
- hon nästan vaggar fram.
Hör henne prata och fråga om allt är bra.
Önskar jag kunde ta på henne,
känna henne
och verkligen få prata med henne.
Men hon är inte där,
hon är borta.
Nu börjar de prata begravning,
då går jag.
Jag vill inte tänka på begravningen,
vet att den kommer bli tung
- väldigt tung.
Mormor är borta,
hon finns inte mer.
Kvar finns minnet av henne,
denna underbara mnniska.
Hon som alltid aldrig har något att bjuda på,
men som alltid dukar fram 7 sorters kakor
och/eller lagar mat.
Minnet av hennes doft och leende,
ett leende som får mig att bli alldeles varm.
Mormor har ett sätt att få en att må bra,
ett sätt som ingen annan har.
Hon kan få en att le,
utan att behöva anstränga sig.
Hon är lugnet själv i alla lägen
och allas favorit.
Hon bidrar med pengar, saker och grejer
- men det hon ger mest är kärlek.
Kärlek i mängder,
mer än någn annan.
Så älskad som jag är av mormor,
är jag inte av någon.
Oavsett hur jag ser ut,
vem jag vill vara med,
vilka kläder jag har
eller hur jag mår
- så är mormors famn alltid öppen
och hennes hem likaså.
Det känns overkligt och tomt.
Ljuset i tunneln är långt bort,
men jag ser det fortfarande.
För min mormors kärlek ger mig energi att fortsätta,
kämpa och vilja leva.
Men,
utan mormor blir det tungt.
Jag ser hennes leende
och hör hennes röst.
Önskar jag kunde haft henne inspelad.
Vill se henne
ta på henne
Känna hennes närvaro och närhet.
Vill ha henne hos mig,
hon gör mig trygg
och jag kan vara den jag är.
Det är tomt.
*tårar*
Mormor blev 71 år - avled väldigt oväntat och plötsligt.
"
Hej mormor.
Livet ändrar riktning snabbt, alldeles för snabbt. Du försvann utan att jag dig hann träffa en gång till. Hade velat vara i din famn, ttt intill din barm.
Du vinner i alla kategorier för världens underbaraste människa. Jag vet ingen som kan och vill behaga all som du. Oavsett hur många olika viljor som finns så lyckas du alltid få det på bästa sätt.
Med ditt lugn och harmoni, kan man knna sig fri. Fri att tnka och prata, slippa tjata. Kunna vara den man är, i vem som helst vara kär.
Du är kärleken själv. Kärleksguden borde heta Birgit Palm, för du r det mer n någon annan. Jag förstår inte hur du får rum med all kärlek, trots din ringa längd - är du mycket längre än oss alla.
På många sätt är du vis och klok, du kommer alltid med svar som ställer nya frågor istället för ett svar. Eftersom du vet att en fråga aldrig bara har ett svar. Behöver man prata om något, så kan man alltid komma till dig. Även fast du inget kan i ämnet, så nickar du och lyssnar. Du finns där och gör ditt allra bsta, med mitt och andras mående först.
Du tar hand om och bryr dig om. Är man sjuk så finns du där, fixar allt man vill ha - även om det så är vaniljsås. Du ser till att kudden ligger rätt och att man ligger skönt. Ringer gärna sju gånger inom tre minuter för att kolla så att inget hänt. Om du kunde, skulle du helst vara hos alla samtidigt, jämt.
När jag bli äldre, vill jag bli som du. Mina barn ska ofta och många gånger få höra om den finaste, raraste och mest underbara människa som jag någonsin träffat - Dig.
Jag älskar dig och det kommer vara tomt utan dig.
Snälla, vaka över mig och älska mig som bara du kan.
/Ditt äldsta barnbarn, gabriella
"
