....*tårar*....
Kommer in i lägenheten, ser mig omkring - inget har ändrats, men något stämmer inte. Morfar kommer och säger hej när jag kommit in, men var är mormor.
Det ekar tomt efter morfar, det är ingen där.
Jag tvingar mig själv att gå in i deras sovrum, tårarna faller redan ner för mina kinder.
Jag sätter mig på mormors sida av sängen,
känner på kudden och minns alla gånger vi suttit just här.
Jag ser kudden som jag sytt och gett till mormor,
jag ser den lilla hunden som jag och Linus gett till mormor
oc tårarna faller ännu mer.
Jag tittar på hunden,
kramar om den hårt
och försöker känna att det är mormor jag kramar,
försöker känna samma värme som hon ger.
Men hunden är kall och uttryckslös...
Jag ser mormors nattduksbord,
tar hennes smyckeskrin
och öppnar det.
Jag ser knappt någonting,
för tårarna skymmer min sikt.
Alla mormors smycken,
alla hennes halsband och öronhängen.
Allt som är mormor.
Jag försöker känna hennes närvaro,
men det ekar tomt omkring mig
och jag får påminna mig om att hon inte finns mer...
Jag drar ut hennes låda,
i den ligger allt möjligt
- men jag ser direkt att detta är mormors.
För där finns näsdukar, läppsyl och kort på alla i hennes familj.
Hittar ett fodral med kort i,
varav två är på mormor.
Tårarna låter jag rinna och försöker komma ihåg att andas,
men det är så jobbigt att mer och mer inse att hon inte finns.
Jag ser mig omkring i sovrummet
- minns hur hon gått omkring där
och hör hennes röst.
Blir tvungen att gå ut på balkongen,
andas luft.
Tårarna tar inte slut,
de bara fortsätter att rinna.
Jag ser ut över bakgården och minns alla stunder vi haft där.
Byggt ishus,
fiskat småfiskar med håv,
grillat,
lekt på lekplatsen.
Allt var mormor med på,
vad vi barn än ville så gjorde hon som vi sa
och gud va vi älskade att hon va med!
Jag ser framför mig mormor med noah och julia,
ser hur hennes ögon strålar av kärlek
och hur hon tar hand om dom.
Ser hur mycket barnen älskar henne
och försöker föreställa mig dom utan henne.
Det gör så ont,
det gör så JÄVLA ont.
Kommer in i lägenheten igen.
Försöker tänka på annat en stund.
Men hur ska jag kunna göra det?
Allt där hemma är lika mycket mormor som morfar.
Morfar börjar prata om vart han ska göra av alla kläder,
då faller tårarna igen.
Han visar mig dödsannonsen till tidningen som han skivit,
jag kan knappt läsa för jag inget ser.
Jag ser hur hon rör sig i lägenheten,
hennes speciella gångstil
- hon nästan vaggar fram.
Hör henne prata och fråga om allt är bra.
Önskar jag kunde ta på henne,
känna henne
och verkligen få prata med henne.
Men hon är inte där,
hon är borta.
Nu börjar de prata begravning,
då går jag.
Jag vill inte tänka på begravningen,
vet att den kommer bli tung
- väldigt tung.
