Gaabbee biktar och talar ut

Snön öser ner och klockan tickar på, snart är det dags att gå.
Gå till jobbet och jobba, men vill helst gå att träna och skippa resten.

KOmmit på att jag saknar fotbollen. Så sjukt jävla mycket.

KOmmer ihåg hur kul det var - alla minnen man har.
Gothia cup, P18 cup, seriespelen och alla underbara människor jag träffat.

Jag har ju faktiskt spelat i ett par lag - IFK Kalmar, Färjestaden, Smedby, Växjö FF och en kort stund Östers IF.
I alla lag finns underbara människor och alla har dom gett eller lärt mig någonting.
Jag har aldrig gått ifrån en klubb utan att ha lärt mig massor.

Nu var det nästan exakt ett år sen jag tränade fotboll, ett år sen jag hade riktigt bollträning och fick slänga mig i straffområdet.
Ett år sen min jävla rygg sa nej och jag fick sluta slänga mig.
Nu skiter jag i vilket, jag tränar styrketräning och tänker börja igen. För det rycker i mina ben och fingrar - jag vill ha en boll!

Det är så sjukt underbart att se en boll komma farande, slänga sig efter den och fånga den - landa mjukt och känna hur bra det känns.
Det gör inte ont, men det känns - det är det som får mig att veta att jag lever.

Jag fick positiv respons från Öster och jag ska ta mig dit, så fort min cykel kommer ut från gamla cykelförrådet (vilket ordnas med tid och ett telefonsamtal!) .
Jag går inte dit för att bevisa något eller vara bäst, jag går dit för att må bra och hitta mig själv. Hitta fotbollsspelaren som varit gömd så länge - sen skriker och vill ut. För fotboll är så sjukt kul, hur har jag klarat mig utan det?!

Det enda som känns en aning jobbigt är ju spelarna, för Öster har jag inte varit i så länge och jag vet att alla är mycket bättre än mig. Kan vara så att de ser lite snett på mig och känner att jag stör i deras träning.
Men jag vet att tränaren tycker det är okej och hon vet att jag ska göra min grej. Men kommer vara nervös, det är det värt.

Behöver detta.

Ge mig ett papper och en penna, ett tom sida och ett tangentbord. Då brukar orden trilla ut, hela eller halva. KOrrekta eller fel.
Men mina ord är det.

Jag har börjat på en självbiografi ett par gånger, men den senaste versionen försvann när datorn blev irriterande galen. Kanske dags att börja igen ?!

Skriva gör att jag bearbetar saker, får ur mig det jag inte kan säga. Även fast jag oftast säger det jag tänker och tycker så kommer inte allt ut. Skrivandet ger det en chans. Samma sak som att jag kan inte komma vidare om jag inte för skriva ner det - det kan vara tankar, känslor elelr annat. Det kan vara en mening, ett stycke eller en roman. Det vet jag aldrig.

Min blogg orkar jag aldrig ha till att berätta vad jag gör för något just den dagen eller vad jag haft för mig. För mig är det mer. Eftersom jag allt som oftast änvänder den som min chans att släppa ut lite av det som skriker inombords.

Vore intressant att se hur många som läser den, kanske du kan skriva en kommentar? Bara så jag vet att just du har läst den, vem du än är? Bara ett "Läst! /...." Vore kul att se.

Satan va det snöar, förlåt men det gör verkligen det. Skulle det inte bli vår nu ? :p

Jag är avundsjuk, ja det är jag. Nu menar jag inte allmänt (även fast det kan stämma till viss del) utan jag är avundsjuk på en viss person. Jag har så svårt att se dig med han, veta att han gör dig mer lycklig än jag någonsin kan göra. Veta att du alla tillfällen du kan väljer honom före mig, omedvetet eller medvetet. Jag känner mig så ensam ibland. Samtidigt som du är värd det bästa och värd honom, och tvärtom. Jag kan inte stå ivägen för din lycka, men jag vet inte hur jag ska göra. Ibland klarar jag inte av honom eller någon annan. Min asociala sida kommer fram och då är det bara dug jag klarar av.

En komisk händelse - inga namn. Men jag åkte iväg och träffade en person som jag smsat mycket mer och det kändes (när jag var på väg dit) att jag visste vad vi båda ville och tyckte. KOmmer dit och blir totalkdissad, jag har aldrig känt mig så misslyckad - jag ville bara därifrån. Jag blev inte ledsen så tårar rann, men mitt självförtroende fick en ordentlig rubbning. Fyy faaaaan för det där. Nu har vi inte hörts av sen dess. KOmiskt komiskt komiskt.

Ibland vill jag bara dra, inte berätta för någon vart - bara försvinna och sen komma tillbaa utvilad och piggare.

Jag vill åka utomlands, snart ! Eller i sommar. Men fan, alla mina kompisar är ju en aning tråkiga när det gäller detta - ingen nappar utan alla bara "njaaaaa..." va fan, kom igen nu, lev livet! Tänk vad mycket man missar om man sitter på arslet hela tiden eller umgps med samma personer hela tiden eller bara är på samma ställe. KOm igen nu, sträck ut och våga pröva dina vingar, let me know when you do.

Jag blir kvar i växjö ett tag till, iaf tills sista augusti, sen hoppas jag på att få stanna ännu mer. Jag trivs på jobbet, i lägenheten och har okej avstånd hem till familjen och moster nära. Det känns helt okej faktiskt. Förutom att det inte finns så himla mycket nytt folk här nu :p Så vem du än är, är du i närheten - hör av dig ! :)

Jag är ingen svår person, inte egentligen. Många kan tro att jag är utflippad, galen och tokig. Men gissa vad, jag är lugn, harmonisk och trevlig OCKSÅ :) Herregud, hur tror du jag skulle orka stimma runt jämt ? Rätt skönt att ha två sidor, så man kan slappna av ibland.

Jaha , nähe. NU ska jag fixa iordning lite.

Everything can happen when you party naked.

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.

Det mörknade, jag såg inget ljus.
Tårar som föll, det fanns inget slut.
Det som en gång var, fanns ej kvar.
Jag sårade dig, när du villa ha mig.
Jag stack kniven i dig, kände hur den vred om i mig.

Har jag ödlat din tid, känns jag som ett tids fördriv?
Jag fick detta höra, blev dragen i mitt öra.
Det som redan gjorde ont, krympte mig ännu mer.

Det är inte synd om mig, utan dig.
Men känslorna rår jag inte för, de känns som en stor kör.
En kör som skriker ut en smärta, smärta av att ha sårat dig.

Jag som bara ville väl, sårade din själ.
Fan , jävla, skit - med dig försvann en bit.

Men sanningen är den, bo ihop kan vi inte än.
Det går inte, jag är ledsen.
Jag klarade inte trycket, gjorde värsta rycket.
Fick dig att gråta, utan att kunna förlåta.

Förlåt att jag sårat dig, det var inte lätt för mig.
Men sanningen skulle fram, jag kunde inget göra.












Mycket tankar snurrar i mig, jag vet inte in eller ut - va fan ska jag göra .








Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.

Skriva av sig lite kanske.

Jävla förkylning. NU kom halsont tillbaka också - fan. Jag hatar det. Vill bara slippa det, vara sjuk är inte min grej - men semester behöver jag. KOmma bort och göra något helt annat, slippa ha vardagen hängande över sig.

Orken är inte vad den borde, känner mig matt stora delar av dagen. Trötthet är majoriteten av vad jag känner. De runt om mig blir lidande, för jag orkar inte med prat eller skratt eller någonting.

Tankar på alla håll och kanter - vad vill jag, vem är jag.
Känner mig inte hemma i den kropp jag är i - vet inte om det är kille eller tjej som jag är. Vill jag byta eller stanna kvar. Jag tror att jag iaf vill göra utredningen, för helt rätt är det inte. Varför vill jag byta ? Vad är det som jag inte vill ha och varför ?

Varför är jag som jag är, varför gör jag inte som jag borde.



















JObbet går bra iaf, fått förlängt till sista augusti. (även fast jag just nu, på sekunden, inte är laddad för jobb) Jag trivs bra och vill jobba med det jag gör.

Så blir växjö ett tag till.. Är det ett misslyckande ?! Jag ville ju bort.

Trivs i lägenheten och nu har den blivit ännu mer fin.




















Mari och jag kommer lika bra överrens som alltid, förutom att egen tid är svårt. Men det går ändå. Man får göra det bästa av allt.



















Nähä, va inte så mycket att skriva.


Men många tankar är det.