Just nu gillar jag inte mig själv. Känner mig ful äcklig och hemsk. Svårt då att vara stöttande och glad i alla lägen. Jag trivs inte i mitt utseende och hatar att vara såhär. Jag vet att jag måste gå ner i vikt och veta att jag inte borde äta vissa grejer - men vet att jag aldrig kommer ner så långt med min vikt som jag borde pga min otroligt dåliga inställning. Det komiska är att jag vet vad jag borde göra och att jag har dålig inställning - ändå kan jag inte ställa om mig och ta tag i mig själv. Suck.
Ibland vill jag bara sluta äta och tvinga ner mig själv i vikt - mat kan jag klara mig utan ibland. Eftersom jag aldrig orkar laga mat, så blir det bara skitmat när jag väl äter och vid helt fel tider.
Jag känner mig så jäkla obekväm - innan kunde jag iaf känna mig bekväm i mina kläder - men nu känns allt bara fult.
Utåt sett kan det verka som om jag har världens bästa självförtroende och trivs hur bra som helst med mig själv, men kom in i mitt sinne en stund så förstår du. Jag är jävligt bra på att hacka på mig själv. Dock svälter jag inte mig själv, jag misshandlar inte mig själv på något vis och jag försöker ändå göra det bästa av det. Jag vet också att om jag kommer ner några kilon så kommer jag att må bättre - eller iaf känna mig mer säker och bekväm igen.
Allt detta kommer ut över mitt humör - ändå gången jag helt och hållet gömmer det (och KAN gömma det) är på jobbet. Jag fattar inte hur jag kan - jag blir helt nollställd, trevlig och positiv när jag kommer till jobbet. Det kan vara därför jag är så trött jämt - jag låtsas så mycket.
Men jag mår bra annars. Jag menar jag trivs i lägenheten och har flickvän.
Flickvännen bor dock 7000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 miljoner mil härifrån och tiden räcker inte till. Känns ibland hopplöst. "Feels like I'm flying without wings"
I lägenheten är jag som en jävla morsa, gillar inte när disk står i flera dagar så att det fastnar. Gillar inte när det är står kvar festgrejer flera dagar i sträck och gör att hela lägenheten luktar fylla. Jag gillar inte när musik sätts igång utan frågan om det är okej - även fast jag gärna har musik igång så är det så att jag jobbar en del och kanske inte orkar med värsta hårdrocken dunkandes en hel kväll då. Men frågar man så svarar jag att det är okej - för jag kan ju faktiskt gå in på mitt rum isf, det är ju det att frågan inte ställs. Känns som jag jämt tjatar och har mig. Det är även jag som har mest pengar och jag är väldigt generös när det gäller mat - gillar inte att ha massa när någon annan knappt har mat för dagen. Det är dock irriterande och jobbigt om det tas eller bjuds av maten utan att överhuvudtaget tacka mig eller liknande. Va fan - jag har inte köpt mat för att halva sverige ska bli mätta. Borde sluta köpa massa och ge bort - för när kommer jag någonsin få tillbaka det ? Jag stör mig inte på att jag inte blir bjuden igen eller att jag inte får ett tack - jag vill ju bjuda och jag vill skämma bort. Jag är bara mig själv, dock är det kanske inte alltid det bästa för mig själv.
Jag träffar aldrig min familj. Och gör jag det är det i ett par timmar en dag. Jag hinner inte hem , kanske en dag då och då - men har inte alltid orken att åka hem över en dag när jag ska jobba tidigt dagen efter. Hatar att inte kunna träffa med mamma och pappa när jag vill - framförallt nu när jag mår lite dåligt hade det varit underbart att haft dom närmare. Just nu känns som ännu längre bort än dom är egentligen. Jag lär inte träffa dom igen förrän till julbordet med mamma och sen jul.
Har inte så mycket vänner här i växjö, det är mari och hennes kompisar . Jag har ingen jag kan ringa när som helst och bara fråga om vi kan hitta på något. Nu när mari umgås med hattjocke jämt märks det att jag bara har henne.
Vill bort från växjö, bort här ifrån ett tag. Vill flytta. Vill vara närmare clara. Vill vara närmare hemma.
Jag är rädd att clara ska tröttna på mig och avståndet. Rädd att jag inte kan ge henne det hon vill ha och behöver. Vill inte hålla fast henne vid något som får henne att må dåligt. Nu träffas vi inte förrän nästa helg och sen dröjer det typ till januari - klarar jag/du/vi det ? Känns så jäkla jobbigt . Vill finnas närmare, vill kunna ställa upp jämt, vill kunna finnas där. Men tänk - tänk om jag bodde närmare, då kanske du tröttnar på mig pga att jag finns så nära. Vad vet jag ? Vad vet vi ? Jag vill inte förlora dig. Jag känner mig så hjälplös när jag är så längt borta. Kan inte trösta dig, hålla om dig, bekräfta dig. Jag vet att du behöver och är värd så himla mycket mer bekräftelse än du får av mig - vet inte vad jag ska göra. Jag hade aldrig satsat på ett långdistans förhållande om jag inte verkligen kände något för den jag är tillsammans med - så ja, jag är kär i dig och jag tycker verkligen om dig. Det går inte en dag utan att jag saknar dig - ibland försöker jag att fokusera på annat bara för att lätta på det jobbiga lite. På så vis är det bra att jag har mitt jobb - där kan jag fokusera helt på det jag ska göra och ta på mig mitt jobbansikte och förhållningssätt.
Saknar matilda. Vi hade en sådan underbar vänskap och nu känns det som om den är helt borta. "Jag kommer komma hem till kalmar jämt, så då kan vi ses" "Jag kan åka till pappa mycket oftare nu och komma och hälsa på dig" . Hur många gånger har jag varit hemma så vi kunnat ses - 0. Hur många gånger har du varit i växjö för att träffa mig - 0 . (dock har du varit här en gång, men då kunde jag inte ses - plus så vill jag ju träffa dig och inte dig och robert) Saknar vår vänskap, saknar dig och mig. Vi hade det så underbart kul. Känns som att jag inte känner dig längre. Men jag är så otroligt glad för din skull! Önskar dig all lycka i världen och du är så himla värd någon som robert - det menar jag med hela mitt hjärta. Jag kommer alltid finnas här, även fast vi inte ses.
Önskar jag kunde SKITA i allt. Bara dra och vara borta länge. Skaffa nytt nummer och stänga av det gamla. Försvinna och se vad som finns kvar när jag kommer tillbaka.
Vill jag vara tjej eller kille ? Det snurrar i mitt huvud ibland. För jag vet inte riktigt och har ingen jag kan prata om det ordentlig.
Förlåt.
