känsla
Känslan var när jag kört av vägen, känslan precis efteråt.
Ibland kommer minnerna tillbaka. Smällen - brunt damm - upp och ner - när jag tar mig ut - tårarna - känslorna.
Framförallt känslorna kommer tillbaka.
Jag försöker och försöker skriva ner hur jag känner mig bara när jag tänker tillbaka nu - men jag kan inte formulera mig.
Magen vänds upp och ner, jag känner gråten i halsen, känner mig vilsen, klump i halsen och i hjärtat. Jag känner mig misslyckad och rädd . Otroligt rädd.
Jag kommer inte ihåg i princip någonting mellan smällen när jag kommer ut i gräset och när jag står still. Vet dock inte hur lång tid det tog innan jag fattade att jag skulle ta mig ut - men från att jag kommer ihåg så började jag ta mig ut. Stängde av bilen, tog mobilen och sen sparkade upp dörren. Jag va totalt lugn, hade ju till och med tänkt ringa 112 själv. Men så fort jag ser allt damm och hör någon annan prata med (vad jag antog 112) då bara dog jag - bara trillade ihop. Tårarna slutade inte, de bara rann. Jag skrek som ett litet barn, ett barn som gjort sin mamma otroligt besviken. Va så rädd för vad mamma skulle säga. Så otroligt rädd. Skakade och kunde knappt andas. Om inte den mannen ( vet inte vem han är...) hade kommit och hållt om mig, då hade jag nog inte varit lugn förren långt långt efter. Han höll om mig, pratade lugnt med mig, vaggade mig. Släppte mig inte förrän jag åkte in i ambulansen och han inte kunde hålla min hand längre.
Min ängel - det är han - vem han nu är.
Tårarna kommer även nu.
Den kraschen tog hårt, hårdare än jag själv vill erkänna. Erkänner det inte ens för mig själv.
