Gaabbee biktar och talar ut

Man slutar aldrig förvånas över hur folk är och beter sig.



Jag längtar mer än jag trodde var möjligt tills min och min fru Elins familj blir tre. En liten Zakarias, Neo, Nemi eller Leah - vad det än blir så kommer jag vara världens lyckligaste. En liten pluttas som spyr ner alla kläder, som inte låter en sova på natten, som skriker när den inte får som den vill. En liten pluttas som jag får se le för första gången, lära att gå, höra säga "mamma" första gången. Det kommer inte vara lätt alla gånger, men det är de små sakerna man kommer ihåg.

Förhoppningsvis har vi en pluttas i slutet av nästa år - håll tummarna.

Jag saknar mormor, ibland saknar jag henne fruktansvärt mycket. Jag kan knappt andas ibland.

Idag har hon namnsdag. Min fina mormor Birgit.


Känner mig ensam, känner att vännerna är långt bort. Jag vet att jag har dom och att de finns. Men ibland är det som om de är långt bort både i sinne och kroppsligt.
Du vet hur de kan kännas som alla är runt omkring men ändå är man ensam? Lite så har jag känt senaste tiden. Jag är glad att jag har min fru Elin, utan henne vet jag inte hur de skulle gå. Men vännerna behövs ändå.. Man behöver en litet "hej, hur är det" ibland. Kanske fånigt av mig.. Jag vet att jag kan höra av mig, men ibland får man känslan att det är en själv som alltid hör av sig. Den känslan får jag de stunder som allt känns långt bort.

Jag har de bra, men ensam kan jag va ändå.