Gaabbee biktar och talar ut

Jag kan andas, jag kan vara mig själv - det går bättre nu.

Allt med Farmor rörde upp en massa från när Mormor lämnade oss... Det gjorde allt mycket tyngre än vad det kanske var... Jag vet inte vad som var vad, jag vet bara att det var tungt och att jag vissa stunder varken visste in eller ut. Men nu känns det som om jag återigen kan le och vara mig själv.

Det som känns jobbigt just nu är att jag ska hem till Kalmar i helgen och vi ska till Farmors lägenhet bland annat. Jag ska träffa min bror som betyder hur mycket som helst för mig - han får mig att vara trygg och han är den jag egentligen vill ha närmast när något hemskt händer. Vi ska även träffa Farmors syster..... Det kommer bli tungt..

Men jag överlever det med, det vet jag. För jag har min underbara fru, underbara familj och underbara vänner omkring mig. Jag är så glad att de finns, vet inte vad jag skulle göra utan dom.

~~

Farmor

Farmor var en väldigt speciell och unik människa.
När jag var liten var vi ofta hos Farmor,
då ville jag alltid att hon skulle läsa de två (eller va det tre) barnböcker hon hade.
De böckerna kunde ingen läsa som farmor kunde.

Jag minns hur vacker hon var på bröllopet i somras,
hur glad och stolt hon såg ut.
Jag fylls av en varm känsla och tårarna kommer fram.
Jag är så glad att hon fick vara med på min stora dag.

Farmor skickade alltid grattis-sms,
vid både födelsedag och namnsdag.
Fina små hälsningar som alltid betytt mer än jag själv vågat erkänna.

Hon var min farmor,
en viktig del i mitt liv.
Platsen som hon har i mitt hjärta ekar nu tom,
det är ett hål och jag vet ej hur eller när det kommer försvinna.

Allt är så konstigt.


~~


Fredag 11.11.11 cirka 17.40

Jag jobbar, är på stöd hos en av mina stödtagare.
Pappa ringer 3 eller 5 gånger, men jag har mobilen på ljuslös.
Pappa skickar ett sms "Ring mig så fort du bara kan"
Jag frågar snällt min stödtagare om det är okej att jag ringer ett samtal och det var det.

Jag känner hur jag börjar skaka, för jag förstår att något hänt....
"Hej....."
"Hej, vad är det som hänt?"
"......din farmor har gått bort...... hon finns inte mer...." *gråt*
Jag faller ner på huk, kan inte stå upp.
"Va..... Va..... Vad menar du?"
"Hon gick bort i eftermiddags....."
Jag börjar gråta och känner mig helt skakig och chockad.
".... vänta jag får ringa dig om fem minuter...."
Jag försöker samla ihop mig,
går ut till köket där min stödtagares föräldrar sitter - tårarna rinner och jag skakar...
- Jag måste åka, min farmor har precis dött.... jag kan inte stanna.... jag måste åka.....
De ser chockade ut och säger att det är klart, åk. Kör försiktigt.


~~



Jag fattade ingenting då,
men jag fattar lika lite nu...
Det är overkligt.

Jag vet inte hur jag mår,
vet inte vad jag vill eller vad jag tycker....
Jag vet inte.


Önskar jag var hos min pappa, önskar min bror var nära mig.






......