verkligheten slår ner mig
KALMAR :D
Morfar hämtar mig för att äta lunch - var jätte gott och morfar blir så glad när jag kommer på besök :)
När jag stiger in i lägenheten så fylls jag fortfarande med en tom känsla. Jag andas in dofter, men en saknas. Jag ser mig omkring och minns allt som hänt.
Jag hör mormors röst och känner hur jag ler - hon är å fin.
Jag finns alla gånger vi lekt med vatten i badrummet , mormor var alltid med . Alla gånger vi tittat på tv i deras soffa - tvingat dom att se barnprogram. Minns morfars snarkningr efter lunch då han sov middag. Alla "geggamojor" jag och Linus gjorde - av allt vi hittade i köket plus lite till , vi åt upp allting nästan alltid. Pepparkaksbaken - linus gav upp tidigt, men jag jobba länge. Minns hur stolt mormor var över mig, alltid. Våra fina egna förkläden som vi fick av mormor och morfar, så vi alltid hade de när vi kom dit.
Minns när jag och mormor spelade två-mans-vist - jag vann alltid när vi spelade "spel" och hon när vi spelade "pass". minns hennes underbara skratt och hennes vackra leende.
Minns när vi var ute på äventyr. En roadtrip bara jag, linus och mormor o morfar. Vi var bland annat på parken zoo i eskilstuna - den rutschekanan är svår att glömma. Minns alla gånger vi fiskat småfisk med hov. Mormors ojande och oroade min när man står nära kanten. Minns när mormor låg på sjukhus och jag tog med gitarren för att spela lite för henne - vad glad hon blev.
Du var alltid med på allt - maskerad, mamma-pappa-barn, leka med dockor, leka med bilar. Du bad aldrig om någonting utan blev glad bara man ringde. (kan fortfarande höra din röst nr du inser att det är jag som ringer)
Jag tittade på bilder idag och insåg hur stor del av mitt liv du är - du har varit med alltid. Stöttat mig med allt. Ibland slår det mig hur tomt det är utan dig.
Som morfar sa : "Det är inge kul när inte bibbi är med " (När vi pratar om att ta kort)
Det är inte samma sak utan dig. Jag bär med dig överallt - minnet av dig är starkt och jag kan fortfarande höra din röst.
Nu börjar tårarna rinna och jag ser inte längre vad jag skriver - det gör ont i mitt hjärta när jag ibland inser att du är ju faktiskt fortfarande borta. Jag knner hur jag fortfarande upprepar för mig själv "jag vill inte, du får inte vara borta".
Att komma hem till Kalmar rör upp mycket känslor, känslor som glömms bort i Växjö. När jag kommer hit inser jag vad som inte längre är sig likt och då gör det ont. I Växjö kan mormor fortfarande leva men i kalmar slår verkligheten ner mig hårt.
Den 18 april är det ett år sen... helt sjukt.
