Gaabbee biktar och talar ut

Allt var perfekt - precis sopm mormor.

Prästen läste upp min dikt och alla älskade den. Människor som jag inte känner men som kände mormor - kom fram till mig efteråt och kramade om mig, just för att min dikt verkligen va mormor.

Att få se och höra all gråt, känna förtvivlan. Höra morfar skrika "NEJ" vid graven. Höra min faster sjunga "som en bro över mörka vatten". Lyssna till orgeln som spelar "somewhere over the rainbow". Höra alla närvarande sjunga mormors favorit psalm "pärleporten".
Allt va så hemsk, så fint, så sorgligt, men så jäkla underbart !

Mina ben bar mig inte, jag såg ingenting och jag skakade i hela kroppen.

Det va hemskt, men skönt efteråt.

Att få se kistan firas ner, det var nog det värsta jag varit med om - för nu är hon verkligen borta. Vi har lämnat kvar henne där.

Utan min brors hand att hålla i och hans axel att luta mig mot - då hade jag inte klarat av dagen.

Alla var verkligen där.

Tårarna slutade verkligen inte rinns - jag fattar inte hur jag kunde gråta så mycket. Det slutade aldrig rinna, men varje gång någon kramade om mig så grät jag ännu mer.

Efteråt mådde jag så jäkla dåligt - mådde illa, hade feber, ont i huvudet, frös och hade ont i halsen. All spänning som släppt äntligen tog ut sin rätt.

Det är skönt nu efteråt.

Men...


Faan va jag saknar henne..

"

Hej mormor.

Minns du inte att du skulle finnas kvar tills jag blir gammal?! Minns du inte att jag sa det till dig?!

Livet ändrar riktning snabbt, alldeles för snabbt. Du försvann utan att jag dig hann träffa en gång till. Hade velat vara i din famn, tätt intill din barm. Kunnat höra dig prata och se dig le - ditt skratt kommer för alltid eka i mig, det gör mig lycklig. Du är så nöjd med det du har, tar dagen som den kommer och gör det du ska. Allting är en sång - glädje, sorg, lycka, kärlek. Alla de kan du - oavsett på vilket sätt man avslutar en mening så kan du en sång som går just precis så. "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske."

Du vinner i alla kategorier för världens underbaraste människa. Jag vet ingen som kan och vill behaga alla som du. Oavsett hur många olika viljor som finns så lyckas du alltid få det på bästa sätt. Trots att alla runt om dig springer, så lunkar du sakta fram i din takt - gärna ha en högerarm att luta dig mot.

Med ditt lugn och harmoni, kan man känna sig fri. Fri att tänka och prata, slippa tjata. Kunna vara den man är, i vem som helst vara kär.

Du är kärleken själv. Kärleksguden borde heta Birgit Palm, för du är det mer än någon annan. Jag förstår inte hur du får rum med all kärlek, trots din ringa längd - är du mycket längre än oss alla.

På många sätt är du vis och klok, du kommer alltid med svar som ställer nya frågor istället för ett svar. Eftersom du vet att en fråga aldrig bara har ett svar. Behöver man prata om något, så kan man alltid komma till dig. Även fast du inget kan i ämnet, så nickar du och lyssnar.

Du tar hand om och bryr dig om alla. Är man sjuk så finns du där, fixar allt man vill ha - vad det än kan va. Du ser till att kudden sitter rätt och att man ligger skönt. Ringer gärna sju gånger inom tre minuter för att kolla så att inget hänt. Om du kunde, skulle du helst vara hos alla samtidigt, jämt.

När jag bli äldre, vill jag bli som du. Mina barn ska ofta och många gånger få höra om den finaste, raraste och mest underbara människa som jag någonsin träffat - Dig. Jag önskar att alla hade en person som du i sitt liv, jag är glad för den tid jag fick.

Jag älskar dig och det kommer vara tomt utan dig.
Snälla, vaka över mig och älska mig som bara du kan.

/Ditt äldsta barnbarn, Gabriella
"