fan
Vet innan träningen att jag troligen och till 99% ska spela b-lag till helgen, så borde vara inställd på det. Möter Linda (andra målvakten) som är pågång till att bli riktigt förkyld, blir då osäker och vet inte riktigt vad jag ska göra. Innan jag träffade henne så va jag helt säker på min plats , nu visste jag inte längre.
Träningen gick piss, jag va verkligen skit dålig - på allt och alla vis. Ville bara därifrån. Kunde inte sluta tänka "tänk om.." och "vill jag spela a-lag?" . Klart jag vill spela a-lag, men vill spela a-lag när jag är bra - inte när jag är dålig.
Kunde helt enkelt inte koncentrera mig.
Efter träningen drar han laget och mycket riktigt, jag spelar med b-laget. Någonstans i mig blir jag ändå förvånad - men mest av allt skäms jag. Skäms inför mina lagkamrater, känns som om jag svikit dom och att mitt dåliga spel nu är ett faktum.
Det gjorde ondare än jag trodde. Hela vägen hem gnagde de i mig, tårarna var nära. Mest på grund av att jag har svikit mina lagkamrater - jag har varit dålig på deras bekostnad, jag har inte presterat när de gjort de. Jag ville så gärna att någon bara skulle ge mig en kram, få mig att må bra igen. Var är glädjen? Den fanns inte hos mig på träningen och inte heller efteråt. Kommer den finnas med mig på matchen? Kommer jag kunna heja på a-laget utan att känna en djup besvikelse?
För dig som inte spelar något eller inte förstår sig på den här känslan, det är jobbigare än det verkar - vissa stunder är detta bland det svåraste o ta sig igenom. Detta kan gnaga sig fast och göra så att man inte vågar satsa eller lita på sig själv igen.
Men - jag vet att jag kommer igen ! För jag är kär i spelet och skulle aldrig kunna sluta - inte än.
I'll be back
Träningen gick piss, jag va verkligen skit dålig - på allt och alla vis. Ville bara därifrån. Kunde inte sluta tänka "tänk om.." och "vill jag spela a-lag?" . Klart jag vill spela a-lag, men vill spela a-lag när jag är bra - inte när jag är dålig.
Kunde helt enkelt inte koncentrera mig.
Efter träningen drar han laget och mycket riktigt, jag spelar med b-laget. Någonstans i mig blir jag ändå förvånad - men mest av allt skäms jag. Skäms inför mina lagkamrater, känns som om jag svikit dom och att mitt dåliga spel nu är ett faktum.
Det gjorde ondare än jag trodde. Hela vägen hem gnagde de i mig, tårarna var nära. Mest på grund av att jag har svikit mina lagkamrater - jag har varit dålig på deras bekostnad, jag har inte presterat när de gjort de. Jag ville så gärna att någon bara skulle ge mig en kram, få mig att må bra igen. Var är glädjen? Den fanns inte hos mig på träningen och inte heller efteråt. Kommer den finnas med mig på matchen? Kommer jag kunna heja på a-laget utan att känna en djup besvikelse?
För dig som inte spelar något eller inte förstår sig på den här känslan, det är jobbigare än det verkar - vissa stunder är detta bland det svåraste o ta sig igenom. Detta kan gnaga sig fast och göra så att man inte vågar satsa eller lita på sig själv igen.
Men - jag vet att jag kommer igen ! För jag är kär i spelet och skulle aldrig kunna sluta - inte än.
I'll be back
