Gaabbee biktar och talar ut

Varför tänker vi så mycket fint?
Varför tycker vi så många komplimanger?
När vi aldrig eller väldigt sällan säger dom högt?!

Vad är det för mening med en komplimang om den aldrig blir sagt?
Vad är det för mening i att tänka fina saker om de i sin omgivning utan att säga dom?

Har du någon gång tänkt på hur glad du skulle göra de personer som du tänker fina tankar om, om du sa det till dom.
Sa till dom att de var fina idag, alltid så trevliga, alltid mysiga att vara med, att de är snygga.

Jag tycker att det är roligare att få höra komplimanger än att folk tänker dom.

Jag försöker att någon gång ibland skriva/säga komplimanger som jag oftast tänker till de personer det gäller.
Det roliga är att de då blir väldigt chockade.
De undrar "vad vill du nu?" (som om jag ville ha något för min komplimang), skriver "what?!", undrar "skickade du fel nu?".
De kan inte riktigt ta till sig att jag faktiskt menar det jag skrev till juset denne.
Det finns ett fåtal som vet att jag faktiskt menar det med kärlek det jag skriver/säger och att jag aldrig skulle skriva något för sakens skull.

Om jag säger något så menar jag det jag säger, varför skulle jag annars säga det?

Jag tycker vi får för lite komplimanger.
Och de få gånger vi får det så kan vi inte ta emot dom.
Vi skruvar på oss, blir generade och undrar om de inte ljuger nu.

Våga säga det du tycker, leendet på dennes läppar gör din dag - det lovar jag.


Fick läsa något klokt idag som jag avslutar med:
"The beuty is in the beholders eyes"