Gaabbee biktar och talar ut

Imorgon är det julafton. Och den enda jag egentligen vill dela den med är min mormor... Jag vill inget hellre än att hon är här, finns med och är nära.

Mormor ÄR jul, mormor ÄR mittpunkten, mormor ÄR glädjen, mormor ÄR känslan.
...eller.... VAR kanske det ska vara....

Jag vill inte att hon ska vara borta, hon får inte det, jag klarar inte det.
Jag vill kunna ringa och prata med henne, kunna krama om henne, prata med henne.
Jag vill ha henne här.

Jag vill presentera Elin för henne, jag vill att hon får ett barnbarnsbarn. Jag vill ha henne närvarande i mitt liv.

Jag vet jag vet - hon är alltid med mig. Men FAN!!!!
Jag vill ha henne här, jag vill inte vara utan henne.

JAG VILL INTE


Känner mig som en femåring som slänger sig ner på golvet, sparkar och skriker.
Jag saknar henne, jag vill ha henne tillbaka.

Önskar bara jag kunde prata med henne, höra hennes röst som alltid gjort mig så lugn och glad.
Se hennes ansikte lysa upp när hon träffar mig, när hon ser småttingarna få sina julklappar.
Se Noah och Julias glädje när de ser mormor, höra hur de ropar efter henne.

JAG VILL INTE.
Jag vill inte vara utan henne. Jag vill inte det...

Att få se alla så ledsna,
höra deras höga klagorop.
Se hur de ej kan stoppa tårarna,
försöka trösta med en kram.

Jag vill inte vara med om detta igen.

Min pappa,
att se honom så ledsen,
det kär i mig ännu.
Jag har alltid varit pappas flicka,
alltid funnits där för honom.
Att veta att det inte spelar någon roll vad jag än gör,
så är han ledsen ändå.

Se min fina fina lillebror fälla så många tårar,
känna hur han klämmer min hand när det blev jobbigt.
Det skär i mitt hjärta
och jag vet inte vart jag ska ta vägen.



Jag tror inte jag har sörjt själv,
tror jag gråtit många tårar för att jag sett andra ledsna
och mått dåligt för deras skull.
Därför kom det som en chock när jag bröt ihop i helgen,
visste inte vart det kom ifrån.
Jag känner mig på något vis tom,
vet att jag har många känslor som borde ut,
men jag orkar inte släppa ut dom.
Jag orkar inte.
"Jag vet inte" - är tre ord som jag säger ofta just nu.
Finns inga fler ord som beskriver så bra hur det är.



Jag vet inte.

Känslan stiger inom mig,
känner hur jag börjar skaka.
Oro,
nedstämdhet.

jobbigt,
vill inte.

Vill inte se min pappa, fastrar och alla andra ledsna,
det kommer få mig att må så dåligt..

Jag själv är inte speciellt glad,
mår inte toppen.

Men min allra största "nej-nej-nej-känsla",
det är att se pappa ledsen....
Det kommer att ta sönder mig,
bryta ner mig.
Jag har alltid varit pappas flicka,
som alltid stöttar honom
och som kan få honom att må bättre.

Just imorgon tror jag inte att jag räcker till....

Jag vill inte.