"Comeback" eller nåt..
Så idag är det dags, dags för en "comeback". Ett sista test om ryggen håller, om jag klarar det, om jag fortfarande kan. En chans att känna, visa, upleva den känslan som jag så länge haft dold inuti mig. Känslan av en boll mot min fot, i mina händer. Ta på sig handskar som inte luktar underbart, utan luktar använt och välanvänt.
Känslan smyger sig på mig när jag går hemma och väntar på att klockan ska bli dags att äta inför träning = tre timmar innan , VIKTIGT, Jag minns tillbaka när jag var yngre, då man var rädd att bli för trött om man satt inne en hel dag och var tvungen att göra någonting av dagen. Bara för att kunna prestera mer än sitt bästa på planen. Känslan av kontrollfreak när man packar det man ska ha med sig 2 timmar innan man ska åka. Går ut där man ska bli hämtad 20 minuter innan, bara så man är i tid. Eller bara känner sitt hjärta slå snabbt och fjärilar flyger i magen - det känns som en förälskelse på nytt.
Att det kan avra så viktigt, så stort. Det är sanslöst. Men det är det. För mig.
Att äntligen få slänga mig i målet, ta emot passningar, svettas, ha träningsverk, snacka, träna, ha ett lag.
Ryggen oroar mig, en smärta finns längst ner i ryggslutet - samma ställe som innan. Det är läskigt. Men jag tar det försiktigt, men samtidigt känner jag mig själv så pass bra att jag vet att "ta det lugnt" inte finns i min ordbok.
Minns alla dom gånger man börjat träna alldeles för tidigt efter skada eller förkylning, varför vara på en träning när man ändå inte kan träna fullt?! Varför ta på sig fotbollsskorna om jag inte kan spela boll tills jag stupar?! Varför vara där om jag inte kan ge mitt allt och gör mitt allra bästa?!
Det är sådan jag är, sådan jag är som fotbollsspelare och i livet. Ska det vara, så ska det vara ordentligt. Helhjärtat eller inte alls!
Sakta smyger sig nervositeten på mig, känner att det är nu eller aldrig. Vill jag detta, klarar jag det - snurrar i mitt huvud. Men jag VET att jag ska göra mitt bästa, för det är de enda jag kan. Prestera det bästa jag kan, oavsett hur dåligt eller bra det är. Sedan var nöjd och känna att jag gjorde allt jag kunde.
Jag vet att jag inte kliver av planen utan att känna att detta var allt jag hade och jag kan ge mer nästa gång.
Fotbollsmusklerna i min kropp sover, de har sovit länge - men är redo att vakna och det är dags nu.
NU KÖR VI!
Känslan smyger sig på mig när jag går hemma och väntar på att klockan ska bli dags att äta inför träning = tre timmar innan , VIKTIGT, Jag minns tillbaka när jag var yngre, då man var rädd att bli för trött om man satt inne en hel dag och var tvungen att göra någonting av dagen. Bara för att kunna prestera mer än sitt bästa på planen. Känslan av kontrollfreak när man packar det man ska ha med sig 2 timmar innan man ska åka. Går ut där man ska bli hämtad 20 minuter innan, bara så man är i tid. Eller bara känner sitt hjärta slå snabbt och fjärilar flyger i magen - det känns som en förälskelse på nytt.
Att det kan avra så viktigt, så stort. Det är sanslöst. Men det är det. För mig.
Att äntligen få slänga mig i målet, ta emot passningar, svettas, ha träningsverk, snacka, träna, ha ett lag.
Ryggen oroar mig, en smärta finns längst ner i ryggslutet - samma ställe som innan. Det är läskigt. Men jag tar det försiktigt, men samtidigt känner jag mig själv så pass bra att jag vet att "ta det lugnt" inte finns i min ordbok.
Minns alla dom gånger man börjat träna alldeles för tidigt efter skada eller förkylning, varför vara på en träning när man ändå inte kan träna fullt?! Varför ta på sig fotbollsskorna om jag inte kan spela boll tills jag stupar?! Varför vara där om jag inte kan ge mitt allt och gör mitt allra bästa?!
Det är sådan jag är, sådan jag är som fotbollsspelare och i livet. Ska det vara, så ska det vara ordentligt. Helhjärtat eller inte alls!
Sakta smyger sig nervositeten på mig, känner att det är nu eller aldrig. Vill jag detta, klarar jag det - snurrar i mitt huvud. Men jag VET att jag ska göra mitt bästa, för det är de enda jag kan. Prestera det bästa jag kan, oavsett hur dåligt eller bra det är. Sedan var nöjd och känna att jag gjorde allt jag kunde.
Jag vet att jag inte kliver av planen utan att känna att detta var allt jag hade och jag kan ge mer nästa gång.
Fotbollsmusklerna i min kropp sover, de har sovit länge - men är redo att vakna och det är dags nu.
NU KÖR VI!
