jultankar - fan helvetes jävla skit
Fan. Det är vad jag känner. Vill skrika ut.
Pratat med mamma om jul, väldigt oförberett och inte igenomtänkt från min sida. Genast för jag en klump i halsen och får svårt att andas. Jag vet och visste att iår har Magnus barnen, så de ska vara i Kalmar. Men chocken kom ändå, ska jag vara utan mamma, Linus och mormor på jul? Tårarna kommer och jag känner hur de faller ner längs min kind. Mamma blir arg, för varför väljer jag att vara i Alvesta hos moster istället för att vara med mamma?! Jag förstår hennes ilska, men ont gör det.
Vi har ju "alltid" varit med moster och mormor/morfar på jul. Dock har mamma börjat vara med Magnus och barnen varannan jul - jobbigt första gången men klart man vänjer sig. Jag förstår att de vill vara tillsammans och känner ingen ilska eller så kring det.
Livet förändras. Det vet jag ju.
Mamma säger : Kanske bättre att göra något helt nytt istället för att alltid göra likadant?
Det gör ont i mig, vad är det jag är rädd för? Jag tror jag är rädd att mormor glöms bort, att hon inte finns mer vid jul. Att hon skulle ignorerats som om inget hade hänt. KLart jag inte vill att alla ska vara ledsna hela tiden pga att hon ej är med, men vill inte känna att jag inte får vara ledsen. Att jag är konstig som känenr att jag börjar gråta bara vid tanken på en jul utan henne.
För så känns det lite, jag känner mig lite dum och löjlig som tycker det är så jobbigt. Jag vet att mamma och alla tycker det är lika jobbigt, men de visar det inte på samma sätt - alla är vi ju olika. Men jag kan inte INTE visa det.
Spontant tänkte jag efter samtalet att jag skiter i allt - jag jobbar hela dagen och sen bara är hemma med Mari. Ignorerar att det är en stor grej. För då kan jag vara hur ledsen jag vill och samtidigt slippa allt jobbiga med att möta familjen. Jag kände också att jag hellre är utan alla än med någon.
JAG VILL INTE VÄLJA EN - VARFÖR KAN BARA INTE ALLA VARA TILLSAMMANS.
Fan. Jag vet varför och har accepterat det för länge sen. Mne jag är trött på att bara göra en sak, vara med en - välja.
För mig är jul en väldigt stor grej och familjen har alltid varit prioritet nummer ett - men iår är den nästan viktigaste delen ändå inte där.
Äh, jag bara babblar och skriver massa på måfå. Mamma och moster kommer säkert ta illa åt sig när de läser detta - men de vet också (eller vet de nu) att jag inte menar illa.
Jag vet inte vad jag vill, men kanske att en jul utan massa är det jag vill ha... Ta det som vilken dag som helst.
Ja ja ja ! Jag vet - fan då. Det ÄR långt fram, men kanske detta är tungt för mig ?!?!?!?!?! Kanske det inte är så jävla lätt ?!?!?!? Kanske att jag känner mig illa till mods ?!?!?!?!? Kanske detta är jobbigt ?!?!?!?!?
Jag hatar att inte veta och bestämma i sista stund, så jag måste bestämma hur jag ska göra snart - då kan jag släppa det och sluta tänka på det. Jag orkar inte med det.
Ryck på axlarna , gör det - men tro inte att jag också gör det.
Pratat med mamma om jul, väldigt oförberett och inte igenomtänkt från min sida. Genast för jag en klump i halsen och får svårt att andas. Jag vet och visste att iår har Magnus barnen, så de ska vara i Kalmar. Men chocken kom ändå, ska jag vara utan mamma, Linus och mormor på jul? Tårarna kommer och jag känner hur de faller ner längs min kind. Mamma blir arg, för varför väljer jag att vara i Alvesta hos moster istället för att vara med mamma?! Jag förstår hennes ilska, men ont gör det.
Vi har ju "alltid" varit med moster och mormor/morfar på jul. Dock har mamma börjat vara med Magnus och barnen varannan jul - jobbigt första gången men klart man vänjer sig. Jag förstår att de vill vara tillsammans och känner ingen ilska eller så kring det.
Livet förändras. Det vet jag ju.
Mamma säger : Kanske bättre att göra något helt nytt istället för att alltid göra likadant?
Det gör ont i mig, vad är det jag är rädd för? Jag tror jag är rädd att mormor glöms bort, att hon inte finns mer vid jul. Att hon skulle ignorerats som om inget hade hänt. KLart jag inte vill att alla ska vara ledsna hela tiden pga att hon ej är med, men vill inte känna att jag inte får vara ledsen. Att jag är konstig som känenr att jag börjar gråta bara vid tanken på en jul utan henne.
För så känns det lite, jag känner mig lite dum och löjlig som tycker det är så jobbigt. Jag vet att mamma och alla tycker det är lika jobbigt, men de visar det inte på samma sätt - alla är vi ju olika. Men jag kan inte INTE visa det.
Spontant tänkte jag efter samtalet att jag skiter i allt - jag jobbar hela dagen och sen bara är hemma med Mari. Ignorerar att det är en stor grej. För då kan jag vara hur ledsen jag vill och samtidigt slippa allt jobbiga med att möta familjen. Jag kände också att jag hellre är utan alla än med någon.
JAG VILL INTE VÄLJA EN - VARFÖR KAN BARA INTE ALLA VARA TILLSAMMANS.
Fan. Jag vet varför och har accepterat det för länge sen. Mne jag är trött på att bara göra en sak, vara med en - välja.
För mig är jul en väldigt stor grej och familjen har alltid varit prioritet nummer ett - men iår är den nästan viktigaste delen ändå inte där.
Äh, jag bara babblar och skriver massa på måfå. Mamma och moster kommer säkert ta illa åt sig när de läser detta - men de vet också (eller vet de nu) att jag inte menar illa.
Jag vet inte vad jag vill, men kanske att en jul utan massa är det jag vill ha... Ta det som vilken dag som helst.
Ja ja ja ! Jag vet - fan då. Det ÄR långt fram, men kanske detta är tungt för mig ?!?!?!?!?! Kanske det inte är så jävla lätt ?!?!?!? Kanske att jag känner mig illa till mods ?!?!?!?!? Kanske detta är jobbigt ?!?!?!?!?
Jag hatar att inte veta och bestämma i sista stund, så jag måste bestämma hur jag ska göra snart - då kan jag släppa det och sluta tänka på det. Jag orkar inte med det.
Ryck på axlarna , gör det - men tro inte att jag också gör det.
