Jag vill berätta för dig...
Jag vill berätta för dig om en tjej, en tjej som heter Clara. Denna tjejen mötte jag på internet, när hon kommenterade en av mina bilder. Vi snackade och skämtade - ja frågade , mest på skoj , om hon ville se film. Hon svarade ja och jag blev helt ställd. Dock tog vi vårat förnuft till fånga och kom fram till att vänta lite till.
Telefonen pep ofta och samtal utbyttes - jag kände hur det klickade och visste direkt att denna tjej vill jag träffa.
Efter mycket om och men blev det ändå av och från första kyssen så visste jag att jag var förlorad - förlorad i att inte falla för dig. Jag var förälskad.
Men.
Allt gick lite för fort - men avståndet gjorde det svårt att hålla igen. Kändes som om tiden var mycket mindre och att man bara ville ösa över kärlek.
När du berättade för mig att du va kär i mig kände jag mig lätt - för jag kände precis likadant. Jag ville vara din och du ville vara min.
Efter det förstorade jag det och sprang fram när jag borde fortsatt att andas och ta det lugnt - för bådas skull. Du stod ut med mig och allt gick bra, tills sanningen hann ifatt dig - du visste inte om detta var vad du ville. Du har aldrig tidigare haft flickvän och det gjorde dig osäker. Jag borde lyssnat bättre och tagit ett litet steg tillbaka, gett dig space. Istället fortsatte jag att springa - för jag trodde att det skulle hjälpa. Jag tänkte väl på något sätt att om jag får dig att drunkna i fina ord och kärlek så räcker det åt oss båda.
Jag var dock hela tiden ärlig, för det gör mig inget att du inte får känslor lika snabbt som mig - jag är beredd att vänta. Jag finns kvar.
Det kom till en punkt. Då det helt enkelt sa stopp. Du hade tvivel och jag tappade bort mig själv av förtvivlan och förstorade upp minsta lilla grej till hur stort som helst - gjorde en höna av varje fjäder jag såg, hittade fjädrar innan du ens gjort något.
Det jag glömde bort var att Clara från början varit ärlig - hon får inte känslor lika snabbt. Och jag har hela tiden vetat om detta, ändå blev det som det blev.
Sen fick du mig att stanna upp och bad mig höra av mig när den gamla gabbe var tillbaka, för du saknar henne. Dom orden nådde hela vägen fram till mitt hjärta - de kändes mer än någonting annat. Det fick mig att vakna till, slå mig själv i huvudet och fråga vad jag håller på med. Jag höll på att stöta bort tjejen som får mig att må så bra, tjejen som jag är kär i.
Jag kan inte hjälpa att jag har fallit så för dig :$ Det va länge sen jag föll så hårt.
Jag kan inte göra någonting ogjoteller ändra på hur jag känner - men jag kan sakta in och börja vara Gabbe igen. Tjejen som du faktiskt blev kär i.
Jag hoppas bara att jag inte förstört något för mycket, hoppas inte att jag har fått dig att tycka om mig mindre. ör jag ÄR kär i dig och jag är villig att vänta. För jag vill kämpa för dig, jag vill vara din - på dina villkor och på mina, kompromissa och mötas halva vägen.
Jag vill berätta för dig om Clara - Clara som är en underbar tjej som jag gärna spenderar tid med. En tjej jag tycker om och trivs med - så enkelt är det. Det behöver inte vara mer än så.
Kärlek - det är det i vilket fall.
<3
Telefonen pep ofta och samtal utbyttes - jag kände hur det klickade och visste direkt att denna tjej vill jag träffa.
Efter mycket om och men blev det ändå av och från första kyssen så visste jag att jag var förlorad - förlorad i att inte falla för dig. Jag var förälskad.
Men.
Allt gick lite för fort - men avståndet gjorde det svårt att hålla igen. Kändes som om tiden var mycket mindre och att man bara ville ösa över kärlek.
När du berättade för mig att du va kär i mig kände jag mig lätt - för jag kände precis likadant. Jag ville vara din och du ville vara min.
Efter det förstorade jag det och sprang fram när jag borde fortsatt att andas och ta det lugnt - för bådas skull. Du stod ut med mig och allt gick bra, tills sanningen hann ifatt dig - du visste inte om detta var vad du ville. Du har aldrig tidigare haft flickvän och det gjorde dig osäker. Jag borde lyssnat bättre och tagit ett litet steg tillbaka, gett dig space. Istället fortsatte jag att springa - för jag trodde att det skulle hjälpa. Jag tänkte väl på något sätt att om jag får dig att drunkna i fina ord och kärlek så räcker det åt oss båda.
Jag var dock hela tiden ärlig, för det gör mig inget att du inte får känslor lika snabbt som mig - jag är beredd att vänta. Jag finns kvar.
Det kom till en punkt. Då det helt enkelt sa stopp. Du hade tvivel och jag tappade bort mig själv av förtvivlan och förstorade upp minsta lilla grej till hur stort som helst - gjorde en höna av varje fjäder jag såg, hittade fjädrar innan du ens gjort något.
Det jag glömde bort var att Clara från början varit ärlig - hon får inte känslor lika snabbt. Och jag har hela tiden vetat om detta, ändå blev det som det blev.
Sen fick du mig att stanna upp och bad mig höra av mig när den gamla gabbe var tillbaka, för du saknar henne. Dom orden nådde hela vägen fram till mitt hjärta - de kändes mer än någonting annat. Det fick mig att vakna till, slå mig själv i huvudet och fråga vad jag håller på med. Jag höll på att stöta bort tjejen som får mig att må så bra, tjejen som jag är kär i.
Jag kan inte hjälpa att jag har fallit så för dig :$ Det va länge sen jag föll så hårt.
Jag kan inte göra någonting ogjoteller ändra på hur jag känner - men jag kan sakta in och börja vara Gabbe igen. Tjejen som du faktiskt blev kär i.
Jag hoppas bara att jag inte förstört något för mycket, hoppas inte att jag har fått dig att tycka om mig mindre. ör jag ÄR kär i dig och jag är villig att vänta. För jag vill kämpa för dig, jag vill vara din - på dina villkor och på mina, kompromissa och mötas halva vägen.
Jag vill berätta för dig om Clara - Clara som är en underbar tjej som jag gärna spenderar tid med. En tjej jag tycker om och trivs med - så enkelt är det. Det behöver inte vara mer än så.
Kärlek - det är det i vilket fall.
<3
